Såren i småbarnsåren

Dom senaste månaderna har varit några av de tyngsta i mitt liv. Småbarnsåren i ett nötskal, men jag funderar ofta och mycket på om det faktiskt är meningen att det ska vara så här tungt och så här motigt!? Att konstant leva med känslan av att man precis kämpat sig upp till ytan för några kvicka andetag, innan någon trycker ner en under vattnet igen. ”Njut när de är små” och ”små barn, små problem” får jag ofta höra, och jag kan förstå vad de menar, men ändå inte.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -005

En stor del av hur man mår grundar sig såklart i sömnen, som just nu är under all kritik. Rent ut sagt katastrofal. Lillasyster sover som en kratta = jag blir kort i tonen, lättirriterad och deppig. Parrelationen blir lidande på grund av båda föräldrarnas korta tålamod och jag tycker ofta det känns som man är ett par huggsköldpaddor som hugger och drar sig tillbaka in i skalen om vartannat. Inget känns särskilt roligt just nu.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -006

Samtidigt är man så medveten om barnen i hela denna rumba. Vad ser dom? Hur ser dom på livet? Vad fångar dom upp? Blir det sår? Hur kommer barndomssåren? Och när minns man dem?

Jag har världens finaste föräldrar. Men visst har jag sår från tidig ålder ändå, så tidigt som kanske 3-, 4-åring kan jag minnas. Inte kanske exakta händelser, men kanske känslor. Känslan av misslyckande, känslan av skam. Resultatet av kanske lite för trötta föräldrar, och lite för trotsiga barn. Det är ju helt normalt.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -010

Men ändå, ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag också kommer ge mina barn sår, sår som formar dem. Sår som följer med.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -129

Och jag kan inget annat än tänka; jag vill inte. Jag vill inte att mina stunder av svaghet ska kunna påverka så mycket hos ett litet barn. Jag önskar att mitt tålamod var lika långt som Kinamuren, jag önskar jag hade en reset-knapp jag kunde trycka på när jag känner att jag blir för trött. Men vi är bara människor..

.. och för det mesta är jag en jättebra mamma, som orkar mer än hon tror, som vill mer än hon kan och som älskar mer än hon förstår.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -163

Men ändå. Att vara mamma, är nog det mest skrämmande jag någonsin gjort.

Annonser

3 thoughts on “Såren i småbarnsåren

  1. Hej! Visste faktiskt inte att du bloggade, men nu är jag glad att jag råkade hitta hit. Du skriver bra och lättläst, så där så det passar mitt huvud. Oh ja så jag har ”hatat” småbarnsåren och de har varit så jobbiga för mig. 3 år var jag hemma totalt med mina två barn (då var M 1 år och L 2,5) innan jag gav upp och började jobba ett par dagar i veckan. Det var min räddning. Men sedan funkade ju inte det så bra heller att vara hemma med barnen 2 dagar i veckan och på dagis 3 dagar… så först när de började heltid på dagis (trots att jag bara jobbar 3 dagar) så redde mitt obefintliga tålamod upp sig. Det låter klichéigt och kanske inte så tröstande nu, men det blir bra trots ett par skrapsår och explosioner. Så tröstar jag mig efter alla mina utbrott.

    Gilla

  2. Hej! Jag vill bara säga att du inte är ensam! Jag känner igen mycket av det du skriver. Hoppas att er flicka snart börjar sova bättre!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s