Ibland ser jag bloggen lite som en pysventil (ni som haft magbebisar vet). När trycket blir för stort måste något ut, annars börjar det göra för ont. Många gånger önskar jag att jag kunde producera åtminstone ett vettigt inlägg om dagen, inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag verkligen vill ge tillbaka något åt er som faktiskt kikar in här, och för att jag faktiskt har något att skriva om. Så nu använder jag mig av en nöd-pysventil, och skriver lite kort under hundpromenaden, i väntan på bättre tider.

Jag vet att jag inte är den enda morsan därute som faktiskt kämpar med att hålla ihop en hel dag. Jag gissar att min anledning främst är att jag inte får någon paus ens nattetid, utan kaoset blir snäppet mer uppskruvat eftersom man i sin enorma sömnbrist inte borde hanskas med nattsuddande småbarn. När arla morgon sen gryr och man är allt annat än utvilad fortsätter rumban dubbelt upp, för jag menar, försök vara trevlig mot en 2,5 åring med trots från your worst nightmares. Resultatet blir en trotsig 27-åring som i slutändan också ligger på golvet och fulgråter, till barnens stora förskräckelse.

Det märks tydligt när Tony jobbar mycket, både på mig och på barnen. Miriam blir som ett plåster med stämband som inte ens klarar av att jag släpper henne med blicken. Elmer tycks se mig som en instrumentbräda i en flygplanscockpit, och ser det som sitt uppdrag att testtrycka så många knappar som möjligt innan planet störtar.

Bildligt talat så ser vissa dagar helt enkelt ut som bildserien ovan..😅

Jag blir nog värst av alla, för jag blir till ett vuxet barn, som äter massor med socker och häller över kaffe på det. Och som sen, vid kvällens slut, efter att jag torkat tålamodet från väggarna, till slut ligger och stirrar i taket och funderar varför jag nu inte klarade av att hålla nerverna i styr idag heller.

Känner ni igen er?

Missförstå inte, jag har bra dagar också, och jag är en ytterst kapabel mamma (och det är du också), även om det inte känns så hälften av tiden. Jag har alla verktyg och när det kommer till barnuppfostran är jag både påläst och engagerad. Men sover man inte, håller man inte.

Så enkelt är det.

Avslutningsvis, tänkte jag dela med mig av lite första hjälpen till när det är kämpigt. Detta fick vi lära oss på föräldrakursen:

Tänk er Moses i vassen (ur Bibeln), och rikta sedan dessa påståenden mot ditt barn och dig själv. Moses grät troligen för att:

M = han var mätt? Knappast!

O = han var orolig

S = han var sömnig

E = han kände sig ensam

och bonus S-et kan du fråga dig själv om = har det blivit för mycket sociala medier på senast?

Visste du att hjärnan börjar producera stresshormoner redan efter två timmar av skärmtid? Jag märker åtminstone enorm skillnad i mitt humör när jag suttit för mycket på telefonen.

Och så avrundar jag detta flumlägg med följande ord, som min kloka farmor brukar säga:

”Än har ej ett barn så underbart fötts, att föräldrarna inte är glada när det sover.”😬