Häromdagen fann jag en lista. Jag är en sann listskrivare och när jag har mycket att göra så gör jag listor, listor som får ligga framme och bockas allteftersom ”uppgifterna” blir gjorda. Den här listan gjorde mig dock nästan ledsen. Det var en lista över hur min dag skulle struktureras för att jag skulle ”hinna med allt” när jag ännu pumpade mjölk åt
Elmer.
Min amningshistoria är inte unik. Faktum är att det är så många som kämpar. Men just därför måste man skriva om det. Och prata om det.
Det var alldeles hysteriskt. Jag som hade tänkt amma från början fick ju min plan krossad rätt så snabbt. I 3 veckor försökte vi, det fanns massor med mjölk och vilja från min sida, men amningen kom aldrig igång. På BB krånglade det redan, och jag minns att jag försökte be om hjälp, men jag blev aldrig helt förstådd i min oro över att Elmer inte riktigt fick tag eller att vi inte hittade riktigt optimal amningsposition. Istället blev jag styrd enligt hur barnmorskan tyckte att jag skulle amma, vilket jag vet att var i total välvilja, men det blev så fel, och för en nybliven mor med sömnbrist och som inte riktigt anknutit till det nya underverket man har sina armar så blir det bara att man hänger med, utan att protestera desto mer.
Nykläckt Elmer och nykläckt morsa på BB. Jag förstod nog inte så mycket här.
Väl hemma blev det ju inte bättre. Jag kunde endast amma liggande, några andra positioner hittade vi inte som passade. Oftast funkade dock inte ens det – han sög några tag, släppte och blev sedan ursinnig, vände och slängde med huvudet och blev till slut alldeles hysterisk. Det kunde ta 1,5h att amma honom, sen skulle resten pumpas ut, och sen efter en timme var det dags igen. Jag grät, han grät. Tony fick lyfta bort honom från mitt bröst och flaskmata honom flera gånger eftersom jag blev helt i panik.
Allt mer började vi flaskmata honom i stället, med min mjölk som vi värmde i vattenbad i glasflaskor, som vi bytte bort rätt så fort när vi insåg att de gjorde att han svalde så mycket luft, vilket ledde till kolik och skrik varje dag mellan 16-20, och ibland också mellan 20-23. Vi bytte till anti-kolikflaskor, vilket var det bästa vi gjort hittills, koliken lugnade direkt ner sig en smula.
Efter att tre veckor gått beslöt jag mig, med Tonys fulla uppbackning, att helt och håller övergå till flaskmatning. Jag pumpade som en galning. All min tid gick åt till att planera mitt pumpande, skölja ur, diska och sterilisera alla pumpens delar. Det blev som en ritual. ”Jag går och pumpar” följdes alltmer av en djup suck från Tonys sida, jag förstod honom. Var tredje timme gick det oftast nästan 45 minuter till att pumpa, däremellan skulle Elmer matas, däremellan skrek han, däremellan skulle vi äta och orka leva. Vi orkade ingenting. De två första månaderna var ett töcken jag inte minns så mycket av.
Efter två månader började mjölken sina, jag fick panik – jag ville inte ge ersättning för alla sa ju att modersmjölken är det bästa för barnet. Jag drack som en galning, googlade på livsmedel som skulle stimulera mjölkproduktionen, spenderade hela dagar i sängen med Elmer, hud mot hud, för att sätta igång allt igen. Men det blev bara mindre och mindre, jag började slarva med pumpandet, plötsligt hade vi gett honom ersättning för första gången, för att det inte fanns tillräckligt av min mjölk i kylen, den första vi testade passade inte alls (vi testade rätt många innan vi hittade rätt sen.) Jag minns att jag kände mig så dålig. Detta var ju inte alls enligt min plan!
Det allra värsta var trycket jag fick utifrån. Släkt och vänner, särskilt de i 40-års ålder och uppåt frågade om jag hade mjölk åt honom, och ”nog ammar du väl?” var också rätt återkommande. Det kändes som att jag var tvungen att förklara mig varje gång. Som att jag nog ändå borde försöka amma för deras skull (sjukt eller hur?).
Jag vet att det inte var så, men på något sätt ändå kändes det inte som att människor nöjde sig med ”Nej, det gör jag inte”, utan man var tvungen att fortsätta med ”…för att” varje gång. Det slutade med att jag sa ”Nej, det funkade aldrig, det tog mer än det gav helt enkelt”, vilket lämnade vissa åhörare med en förbryllad min, vissa förstod precis.
När Elmer blev 3 månader var ersättningen en större del av hans kost än min bröstmjölk. Dagen före julafton pumpade jag mjölk för sista gången. Brösten ömmade så jag fick tömma dem ibland. Men det var så oerhört skönt att tillsammans ta beslutet att vi kom långt, men nu räcker det. Från och med då började vi ge honom ersättning helt och fullt.
När jag tänker på amning idag kan jag trist nog inte känna annat än ångest. Många gånger har jag funderat hur jag ska göra med följande barn, om vi får fler, huruvida jag ska amma eller om vi direkt inför ersättning. Hur skulle det i så fall tas emot av omgivningen?
Vad omgivningen tycker är ju alldeles skit samma, jag vet, men erkänn nu att ni också har påverkats av den innan ni kommit till det där skit samma-läget!
Jag vill inte vara där igen, ifall det krånglar, där man kastas mellan skuldkänslor och total likgiltighet, mellan tanken på att ge upp och fortsätta, dag ut och dag in. Jag ville inte uppslukas av allt som jag gjorde senast, jag mådde så dåligt och den första tiden med Elmer förstördes totalt dels på grund av det. Babybubblan som aldrig existerade.
Ett barn behöver närhet och trygghet och kärlek.
Det behöver känna att någon alltid finns där för det. That’s it.
Sara Rasmus 
Vi hade samma ”problem” med första , enda amningsställningen jag fick att funka var helt enkelt att ligga och amma, vilket heller inte fungerade om det var för mjuk eller för hårt underlag. (tacksamt dock på natten att inte sitta och amma) Amningen i sig själv fungerade bara vi låg…
Med andra var amningen en kamp mellan 2 månader och 5 månader, dottern gick dåligt opp och vid 3 månader konstaterades reflux, så efter medicin börja de funka bättre men hon åt inte alls långa stunder och skrek och vände å vred sig. Fick gå och vagga och vagga och sjunga och truga bröstet för att hon skulle äta, och hon tog ju inte alls flaskan! Men vid 5 månader, då när hon ÄNTLIGEN tog flaskan blev jag överlycklig! För äntligen såg jag mängden hon fick i sig och vi slapp den stress som allti kom i samband med amningen. Även om jag hade i planerna att så gott som helamma till 6 månader, så fungerade det inte, utan blev mer ett stress moment.
Såg er annars på maxifun en vecka sen och elmer såg så nöjd och glad ut 🙂 Styrka till dig, och hoppas du någongång helt slipper ångesten!
GillaGilla
Fint att du delar med dig. Tror det finns många som uppskattar ärliga berättelse gällande att amning ofta kan vara svårt och problematiskt.
Gällande dina tankar om hur du ska göra vid eventuellt nästa barn måste jag dela med mig lite av min erfarenhet. Med första barnet var amningen tidvis jätte problematisk; hon strejkade och bara skrek periodvis, fanns inga ställningar som funkade, jag låg, pompade på boll, ammade liggande på rygg , what not. Dessutom totalvägrade hon flaska. Det gick upp och ner, ibland gick det ok, ibland grät vi båda vid nästan varje amningstillfälle. Det kändes som en lättnad när hon själv valde att sluta. Med andra barnet funkade allt så otroligt lätt från första början. Inga strejker, inga mjölkstockningar, inger krångel alls (bara timtals långa amningsstunder som jag ibland upplevde som jobbiga då jag samtidigt skulle natta storasyster, med det är ju helt normala grejer) . Jag njöt verkligen av att amma och det var en sorg att sluta då jag började jobba då han var 1år.
Så amning kan verkligen vara helt olika med olika barn- för mig har det varit helt olika erfarenheter men är i efterhand glad över att jag har båda i bagaget,
Min mening är absolut inte att försöka påverka dig i någondera riktning, du måste själv komma fram till vad som känns bäst. Ville bara dela med mig 🙂
GillaGilla
Det där med ”du ammar väl?” har jag fått höra tusen gånger. Jätte störande, det angår ju inte ens någon annan. Du ger ju ditt barn mat, oberoende om det kommer från butiken eller dig. 🙂
Du gjorde bra att byta till ersättning, jag skulle nog också göra det ifall det uppstod problem.
GillaGilla
tusen tack för detta inlägg!!! jag hade också massor med problem i början och nu delammar jag och bebis är snart 3,5mån. men det har varit ett helvete och främst tack vare all press utifrån, allt från alla dessa frågor och dessutom då folk o fä inte har vett att hålla sig undan medan amningen pågår utan kommer och petar o pillar på min son. har också ångest och mkt tankar då ja tänker på amningen och hoppas det ska gå lättare vid nästa barn, om vi törs ”skaffa” fler med tanke på hur jobbigt första perioden har varit.
GillaGilla
Jag helammar och det går bra. Trodde aldrig att jag skulle skriva den meningen och ännu känns det konstigt. Jag vill inte ens tänka på första tiden då jag googlade ihjäl mej och läste att det kan ta 10 veckor att få amningen att fungera och jag knappt orkade en dag till. Men vår bebis tog ingen flaska och jag orkade inte börja försöka prova olika modeller och greja på, så vi ammade.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en ammande mamma som trivs bäst med bebisen på mej, men nu vill jag aldrig lämna bort henne och blir stressad då någon vill ”ta” henne. Vi har en hylla full med flaskor och ersättning som kommer stå oanvända. Jag delar med mej av detta för att jag känner mej oerhört omodern och som en dålig feminist och nutidskvinna.
Jag försöker vara snäll mot mej själv och det tycker jag att du också ska vara. Alla mammor gör så gott de kan ❤
GillaGilla
Vilket bra inlägg, skönt att höra att jag inte är den enda som går med dessa tankar. För mig steg mjölken aldrig och det kom allra mest 20 ml. Då jag pumpade. Vi kämpade och kämpade med massa vatten, amningste, pumpschema, olika ställningar, amma timmtal, amma ofta osv osv. Men mjölken kom aldrig igång. I början grät jag mycket och stressade inte för att dottern mådde dåligt utan för att de flesta kring mig kom med liknande kommentarer och för att jag själv inte såg andra allternativ än helamning. Under hela graviditeten blev man ju inpräntad att amning är det bästa du kan ge ditt barn! Plötsligt kunde man inte ge sitt barn ”det bästa” och man kände sig urusel! Jag önskar att de på rådgivningen skulle prata lite mera om svårigheter som eventuellt kan uppkomma vid amning istället för att glorifiera det som det mysigaste och bästa som finns!
GillaGilla
Hej, min första kommentar på din blogg. Tänkte bara ge ett förslag, absolut ingen pekpinne.
Om du bestämmer att du vill försöka amma, slå fast en tid när du slutar ifall det inte tänker fungera, t.ex. när liten är 2 mån? Eller 1 mån? Då ”vet man ju att det finns ett slut” och man behöver inte känna att man ska kämpa i en evighet.
Eller så funkar det toppen med nästa 😊
GillaGilla
Vi kämpade massor med att få amningen att fungera första två månaderna och jag fann tröst i din blogg då när jag visste att det fanns flera som kämpade. När man höll på och ville få det att lyckas kände jag också stressen från andra, hur de lyckats och haft mjölk i överflöd. Nu när vår kille e 4,5mån är det plötsligt tvärtom. Jag borde ge massor med fast mat så att han ska växa ordentligt, han e ju så liten, min mjölk räcker säkert inte, eller är för näringsfattig får jag höra. Egentligen hade jag velat amma till 6mån men p.g.a. påtryckningar blev det inte så utan introducerade smakportioner vid 4mån. Amning är ett så laddat ämne. Från rådgivningen tutade de i oss att det var mammans uppgift att amma och pappan skulle sköta resten vilket ledde till skam och en enorm känsla av misslyckande när vi blev tvungna att ge honom tillägg. Tror man redan från rådgivningen borde ändra inställning. När jag själv börjat prata om mina amningsproblem har det visat sig att så många andra också kämpar, varför pratade man aldrig om det? Och visst är amning det bästa men inte är ersättning nåt gift idag heller och är ett bra och tryggt alternativ.
GillaGilla
Frågan ”Har du nån mjölk?” är en av de mest irriterande frågorna man kan få som nybliven mamma. Den ställs oftast av äldre kvinnor, men även män, som tycker att det ”hör till” att amma sitt barn. Jag skulle aldrig få för mig att fråga släktingar eller bekanta om dom har mjölk eller varför dom inte ammar. Det är upp till var och en och inget som angår omgivningen.
Med första barnet kom amningen inte igång och jag pumpade mjölk ett par månader innan jag gav upp. Dom övriga har jag ammat 2-4 månader innan brunnen sinat och sen övergått till ersättning. Mina barn har växt normalt, har inga allergier och är friskare än sina kompisar :).
GillaGilla
Känner igen mig så i det du skriver! Själv delammade jag tills Felicia var 2 månader, då började hon vägra ta bröstet och det blev att övergå helt till att ge ersättning. Vi fick börja ge ersättning redan på BB pga att hon gick ner väldigt mycket i vikt då och dessutom var rätt slö att suga (det var hon också senare, hon somnade hela tiden så man fick hålla på och väcka henne så hon skulle få något i sig). Sen var det en period där i början då hon inte gick upp så mycket i vikt heller så det blev intensivmatningskampanj. Jag blev ju snittad så mjölkproduktionen kom inte igång så bra till en början och jag hade aldrig några stora mängder mjölk senare heller, trots att jag försökte pumpa för brinnkära livet. Oj jisses, pumpningen var en historia för sig! Det gick någorlunda medan min man var hemma med oss de 2 första veckorna, men sen när man var ensam med en liten baby och särskilt när vi hade matningskampanj på gång så tog pumpningen så enormt mycket tid. Hann ju knappt vila alls själv! Själva amningen tog en massa tid den också, det var inget ovanligt med 1½-2 timmars amning här heller. Dessutom gjorde amningen fruktansvärt ont, och det var inte bara i början som för de flesta utan det satt i nästan ända tills jag sen slutade att amma – hände ibland att jag skrek rakt ut av smärta. Felicia hade också svårt att få tag så därför började jag använda bröstgummi redan på BB (gjorde en aning mindre ont då också). Rådgivningstanten tyckte sen jag skulle försöka prova utan gummi för att det skulle vara bättre för mjölkproduktionen, men det resulterade i att jag fick så fruktansvärt ont i brösten att jag inte ens kunde pumpa. Det plus att det var så mycket att ställa till inför dopet i början av juli gjorde att pumpningen alltmer lämnade bort. Hade också allt mindre mjölk och trots att jag gjorde några tappra försök att pumpa och försöka få igång produktionen igen så ville det inte. Och sen i samma veva började Felicia vägra ta bröstet, säkert för att det kom allt mindre så hon blev frustrerad. Till slut var det bara att inse att jag fick ge upp amningen och pumpningen. Var jätteledsen för detta väldigt länge, kunde gråta bittra tårar över detta flera månader efteråt – kan fortfarande känna ett styng av sorg nu snart 10 månader senare när amning kommer på tal. Att jag misslyckades och inte kunde amma mitt barn, att jag är en sämre mamma för att jag inte kunde erbjuda bröstmjölk åt henne. På förpackningarna med ersättning står det att modersmjölken är det bästa för barnet bla bla bla, det känns som att sticka en kniv i hjärtat på mamman, man VET ju det, men går det inte så går det inte! Särskilt äldre personer och släktingar blev alltid ställda när de frågade om man ammade eller då de såg att man plockade fram flaskan. Som om amningen alltid fungerade förr i tiden, det tror jag då inte! Amning kommer nog alltid att vara ett känsligt ämne och något som folk har väldigt bestämda åsikter om. Du ska i alla fall veta att du är långt ifrån ensam om dina känslor och tankar, och man är inte alls en sämre mamma för att man inte kan amma sitt barn. Det tar tid att komma över, om man någonsin gör det, men det blir i alla fall lättare med tiden. Kram! ❤
GillaGilla
Känner så igen mig i det du skriver om ångesten. ..Tack för att du tar upp det och delar med dig ! Att inte va ensam i att är en tröst mitt i att ! 😚
GillaGilla
När jag läser alla kommentarer här blir jag riktigt ledsen. Ledsen för att rådgivningen är så dåligt insatt just i amming. Det är ju dit man ska vända sig då man har problem, men en stor del som jobbar inom hälsovården har inte den kunskap de skulle behöva. Många mammor skulle klara av amningen bara de fick hjälp och stöd. Menar inget illa mot någon, man behöver verkligen inte amma, kan måste göra det som fungerar bäst för en själv. Men när mamman verkligen vill få amningen att fungera men skulle behöva rätt stöd är det så ledsamt att vården inte kan ge det 😦 jag är själv utbildad amningshandledare, och hade sååå jobbigt de första två månaderna med mitt tredje barn. Jag grät varje amning, jag grät när babyn vaknade för att jag visste att vi skulle amma igen snart. Jag grät konstant i 2 månader. Jag hade bestämt att jag skulle kämpa 2 mån och sen ge upp, men efter 2 mån började det gå lättare. Sen har jag vid varje rådgivningsbesök fått höra att hon är väldigt liten, att hon går upp lite i vikt osv, men eftersom det är tredje barnet och alla tre har varit små så stressar jag inte över hennes vikt, hon är liten helt enkelt. 🙂 vi gör så gott vi kan och borde inte bry oss vad andra tycker. 🙂
GillaGilla
Hej tjejen! Första gången jag besöker din blogg!
Bill bara berätta att jag vet hur du känner. Jag födde ett prematurt barn (alltså för tidigt) och då hon var liten och svag så lyckades vi aldrig amma. Jag pumpade i 3 veckor och sedan sinade det. Lyckligtvis kommer jag från en familj som aldrig kunnat amma (jag ammades 4månader och mina små bröder 5månader) samma med mamma, moster, mormor, mormors syster osv. Så jag har alltid använt det när någon sagt ”ammar du inte henne!?” nej, jag kommer från en familj som inte kan amma våra barn och min dotter var för liten och svag vid födelsen så hon lyckades aldrig.
Stå på dig och var lycklig över att pojken mår bra! ❤
GillaGilla