Åter en gång får denna blogg fylla sitt syfte. Tack! Från djupet av mitt hjärta, tack, för att ni är så fina och vill dela med er av era historier. Historier där amningen både fungerat smärtfritt från första stund, till kamper på flera månader för att man så gärna vill, till tankar om hur fruktansvärt jobbigt det där trycket från samhället är.

Jag konstaterade faktiskt här efteråt, att den där ångesten över att jag aldrig fick amma inte skulle vara nära på så stor om inte trycket utifrån varit så ihärdigt. Meningar man så ofta fick höra var ”har du mjölk åt honom?” och kanske den värsta ”jag förstår nog, men det är ju bara så syyyynd, för det är ju så praktiskt att amma!”.
Som om man inte förstår det själv, att det är mer praktiskt att amma än att sterilisera flaskor, tajma in sina pumpningar så de passar in med resten av dagen, ta med flaska och ersättning överallt, att det första man gör när man kommer till ett köpcenter är att kolla var närmsta micro finns, ifall det skulle krisa… Som om man inte själv gråtit över att ingenting funkar, trots otaliga försök. Jag har lärt mig mycket från första tiden med Elmer. En av de sakerna är det att jag aldrig mer kommer pumpa ifall amningen inte funkar med nästa barn. Det är liksom antingen eller. Funkar det inte då tar vi ersättning direkt. Så mår alla bäst.

Ingen har något med din amning att göra. Ingen har rätt att ge dig blickar när du tar fram nappflaskan och ersättningen ur skötväskan. Ingen har rätt att kommentera eller säga saker som att ”amningen är bäst för barnet” och ”du kanske gav upp för snabbt, jag har hört att det kan ta flera månader innan det funkar”, ingen har rätt att klanka ner på dina beslut, för ingen har rätt att välja åt dig annan än du själv, och det du väljer kommer alltid vara det du tror är bäst för barnet. Punkt slut.

Min fina pojke som fått testa både bröstmjölk och ersättning. För honom var ersättning det bättre alternativet. Alla gånger. För det gjorde att vi kunde lägga mer fokus på honom och hans andra behov.