Igår var dagen då jag och mamma gissat att han skulle komma. Den gick förbi rätt obemärkt, så när som på lite förvärkar på kvällen. Tony hade åkt iväg på jobb kl 15 och bara någon timme in på arbetsdagen deklarerar han at han nog ändå stannar natten på jobbet då det fanns jobb då också. För en preggofru som redan är inställd på att mannen nog kommer hem vanlig tid, dvs. ca 23-tiden så är det binda devastating att ställa om sig till att han inte kommer förrän kl 7 följande morgon. Skulle nog börjat riva väggar om inte min fina vän och kollega Linnéa kommit över en stund, hon skulle bara hämta några produkter men lämnade i stället en låååång, härlig pratstund. Kändes så bra att ha henne här, var så länge sen sist! Tack vännen!

Kl 23 bänkade jag mig sen i soffan, Rosa hade fått nog av tjejfnitter och gick i samband med detta till sängen för att ta natten. Jag såg på Love Actually, klyschig och underbar romantisk film som dessutom utspelar sig under juletider! Kan inte bli bättre just nu med andra ord! 🙂 Har börjat sticka på en babyfilt så detta underhöll jag mig med under tiden också. Garnet är så tunt att det tar evigheter, så jag tävlar lite med mig själv också, tänkte att om jag fokuserar på att hinna få färdigt den innan förlossningen är igång så tar jag bort pressen från kroppen lite. Vad tror ni om den teorin?

Igår var en ”speciell” dag också för det att när jag gick igenom journalen så konstaterade jag att det var exakt 7 månader sedan jag plussade på stickan. Och jag fick tänka tillbaka på den häftiga, varma känslan som växte i magen i takt med att strecket blev synligare och synligare. Då var typen i magen bara några veckor gammal, och liten 6,7mm minns jag att han var på första, tidiga ultran! Kan ni fatta det alltså!? Hur något så litet efter 9 månader väger över 3kg och har blivit till en liten mini-människa! Livet är bra fantastiskt!