Godmorgon på er!
Sitter här och väntar kaffebesök och har nyss fått inpräntat i skallen att idag är det 39+0. Vecka 40 är här. Som vi längtat! När jag tänker på det så har tiden från februari och hit gått både supersnabbt och megalångsamt. Man är ju gravid största delen av ett år, det är en ganska lång tid. Hela mitt 2015 kommer jag minnas som året då jag var gravid, inte så mycket annat egentligen, ja där före hade jag en släng av mitt livs första magsjuka, men det är väl typ det. När lillen väl är ute så har vi (med tur) lite på två månader kvar till jul, jag älskar julen! Har redan bestämt var vi ska placera granen, nynnar på julsånger stup i kvarten och har börjat planera julpyssel och julgåvor. Denna jul skulle jag i så stora drag som möjligt vilja göra alla julklappar själv. Vi människor behöver omtanke, inte saker. Vill man prompt ge saker kan man gå igenom sitt eget förråd av saker och dela med sig till de som saker inte har, t.ex. flyktingarna som nyss anlänt, eller familjer som har det sämre ställt. Förra året gjorde min mor en sånhär grej, men mer om det i ett annat inlägg!

Här nedan ser har ni en färsk och sömnig bild av mig och magen. Bland de sista magbilderna får man ju hoppas. Skulle vilja be Tony ta några finare bilder av magen när den ännu finns kvar.

Man kan i princip säga att jag gått upp exakt 20kg under denna graviditet. Min kropp behövde tydligen det. Har motionerat i den mån min kropp orkat, ätit rätt och regelbundet största delen av tiden och såklart har det slunkit ner en och annan sötsak, lite mer nu i slutet då aptiten varit låg men jag varit tvungen att knapra på något för att hålla energin uppe, främst då choklad. Men så levde jag ju innan också, kroppen tar det den behöver helt enkelt. Är mest taggad över att se vad jag kan göra med den efteråt, men jag hetsar inte med något.
Stretchmärken slapp jag denna graviditet, har fått två små tigerränder på ena bröstet, är stolt över dom, som två små minnesmärken efter nio månader av bärandet på ett litet liv. Naveln ploppade aldrig ut, fast hur jag än längtade. Den har lämnat platt och utsträckt, men något ”plopp” blev det aldrig tal om. Linea Negra-randen kom först efter vecka 25 någon gång. Den är inte så tydlig, men vacker på ett sätt. Nu så här i slutet uppskattar jag min gravida kropp mer än jag gjort under hela resten av tiden, kanske just för att jag vet att det börjar dra ihop sig.