Nepp, inget plopp här ännu. Sista dagen på vecka 39 går mot sitt slut (38+6), i morgon har vi fulla 39 veckor och går alltså in i vecka 40.

Hur många gånger redan har jag inte sagt åt Tony att ”nu händer det, nu är det på g”! Jag letar tecken som som en mästerdetektiv och det tog några dagar innan jag insåg att jag måste sluta för att inte bli helt knäpp. Det där datumet som dom sätter, det är ju bara en indikation, en riktlinje, nånting att gå efter. Jag om någon borde fatta att inte följa det datumet, så oregelbunden som jag var innan vi plussade!

Men jag antar att längtan efter att få se vem som gömt sig därinne, blandat med hur otroligt färdig man är med alla sina krämpor, sömnbristen osv. gör att man blir lite hysterisk. Den sista månaden är den längsta, jag förstår det, helt naturligt egentligen. Man blir plötslig officiellt mammaledig, utan bil sitter man dessutom hemma om dagarna, vilket inte stör så hemskt mycket eftersom man ändå inte riktigt orkar träffa någon och vara social. Jag har i princip varit hemma sen början av augusti. Det är klart man klättrar på väggarna!

Oj, vad jag kommer njuta av den där första promenaden med Rosa i
”normalt” tempo, det där första glädjeskuttet, vet inte när mina fötter senast skulle lämnat markytan samtidigt, de lekfulla brottningsmatcherna med Tony, och att få bära omkring på en liten en, utan en stor mage som är i vägen. Det är så nära nu. Antingen En dag-nära, eller Tre veckor-nära. Men nära är det oberoende. Det har aldrig varit så nära förrut som det är idag!