Just nu känns det inte som att jag är gravid, det känns snarare som om något otäckt tagit över hela min kropp, tvingat ner mig i vågrätt läge på obestämd tid, och som nu vägrar släppa taget. Magen och vikten snarare krymper än växer och de senaste två dagarna har jag fått i mig vatten, två mandariner, någon surskorpa, lite ris och Coca-Cola, jag som aldrig dricker Coca Cola. Resten har åkt upp. Jag har fått så många fina råd och ord av er läsare, och jag är så glad över att ni finns! När jag dyker in här på bloggen känner jag mig inte värdelös, för stunden iallafall. För här hemma är det just det jag är – värdelös.
Jag sa åt Tony idag att han kan lika gärna slänga mig i roskistunnan. Jag tycker så synd om honom.

Tillika får jag känna mig tacksam, tacksam över att min kropp kan producera liv, över att jag har ett andra jobb jag kan sköta från soffa, att jag har en hund som knappt lämnar min fotända, att Tony är en av de starkare männen här på jorden som, trots små protester ibland, klarar av att hålla oss alla flytande, över att Elmer får börja dagis nästa vecka och på så vis får stimulans och lekkamrater, över att jag har ett jobb att komma tillbaka till. Det finns så mycket.

Och inte att förglömma det lilla liv som min kropp får äran att erbjuda hyreslägenhet åt. Som i dagsläget är runt 1 cm stor, när vi nu går in i vecka 8. Det är så knäppt. 32 veckor till och den där 1 cm långa lilla pluppen är en fullbakad bebis, om allt går som det ska. Jag försöker, och ibland går det, att intala mig själv att illamåendet är positivt, och att det finns en anledning, och att allt är bra. Ibland, ibland, ibland går det. Men oftast inte. Inte just nu. Men det går inte en dag utan att jag är lycklig över faktumet. Över livet.