Jag lever nog

Tystnad har råder här på bloggen. Även om inspirationen funnits har orken dessvärre inte infunnit sig de senaste dagarna. Det är helt okej, försöker jag intala mig själv, men nu ville jag kasta in ett hej här i kontrast till allt uppkastande i toaletten.

Fick frågan på Facebook igår om allt var okej med mig då man inte hört något på bloggen, om babyn mår bra i magen osv. Fint uttryckt var det som om frågan löd ”har du fått ett missfall då allt är så tyst?”. Jag förstår frågan. Jag har drömt om missfall de senaste nätterna.

Idag var jag till läkaren för att få förlängt min sjukledighet. Frågade en massa saker och min oro över babyns (okej, fostrets) välmående kom upp. Med Elmer oroade jag mig inte alls, nu oroar jag mig mest hela tiden. Läkaren med sin superradar snappade genast upp min inre fråga: kan vi kolla om hjärtat slår. Så hon föreslog ett ultraljud innan jag gick. Tacksamt tog jag emot det.

Hon grävde en stund och japp, där var lilla bönan, med ett hjärta som slog och med en storlek som uppskattades vara av ett foster i vecka 9. All was well.

Vad som inte är lika well är mitt illamående. Stundvis är det bättre, så bra faktiskt att jag kunnat göra nånting annat än ligga här hemma. Igår var jag fram och tillbaka till posten, till och med. Inte utan att spy på parkeringen då, men jag besparar er de mindre mysiga detaljerna. Vid läkaren konstaterades att jag tappat två kilo. Som tur finns det lite mer att ta av nu än när jag började vänta Elmer. Då var startvikten 55kg och gick ner till skrämmande 52 då jag fick spysjuka i början av graviditeten. Men sen for den stadigt upp. Idag vägde jag 57kg, så ännu behöver jag inte oroa mig, det finns att ta av ifall det kommer dagar då jag inte får i mig något.

I morgon börjar Elmer dagis, första dagen får han vara 4 timmar. Sen ökar vi på lite i taget. Just nu känns det bra, jag har inte ens haft tid att fundera på det mitt i allt illamående, lika bra är ju det. Det är skönt att veta att han är någonstans där det händer runtom honom i stället för att han ska behöva vara hemma med en mamma som bara ligger i soffan, och som lamt viftar åt honom med skrovlig röst att komma och ”visa åt mamma vad han har”.

Nedan en bild på mig med Elmer, i vecka 10, det syns definitivt mer nu. Men jag besparar er bilder ännu. Tänkte att det kunde vara roligt att börja jämföra sen från vecka 12 framåt.
80.jpg
Hoppas ni har det bra! Nu säger vi hejdå till november och i morgon börjar en av mina favoritmånader! Den här december kommer ni få ta del av en hel del tävlingar, så stay tuned, och försök ge er till tåls med mitt illamående! Tack för att ni finns! ❤

Annonser

One thought on “Jag lever nog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s