Månad: april 2017

Ni vet domdär orden man som nybliven förälder allt som oftast fått äta upp. Orden ”aldrig rosa” är ord jag tuggat ner som hubbabubba idag. Hämtade nämligen ut några lådor från Jollyroom idag innehållande bland annat produkter jag fått i samarbete med dem, och som ska användas för att inreda och underlätta i lilla M’s babyrum.

Vägg i vägg med Elmers rum ligger nämligen kontoret, mitt kalklitirmålade rosa kontor som mest blivit använt som ett rum dit man snabbt tryckt in saker man vill få ur vägen när gäster är påväg, vilket resulterat i att man inte ens sluppit in dit. Förra veckan tog jag dock itu med rensningen av det rummet, och sakta men säkert, och i takt med hur jag orkar, så blir det nog ett rum av det hela snart. Tanken är att mitt skrivbord får stå kvar, men dit kommer också skötbord och annat som kommer skvallra om att rummet snart kommer bebos av en liten tjej. Nedan ser ni ett litet urval som kom med dagens leverans! Och ja, jag är plötsligt alldeles nerkärad i rosa!

Kanske inte den där knalliga varianten, utan dendär dämpade rosa färgen som går lite mot nude och persika. Tänker mig att rummet kommer få gå i rosa, guld, vitt och så lite marinblå inslag på det, för att bryta av det sockersöta. När jag var liten hatade jag rosa, det skulle vara grönt! Och jag har ju konstaterat att chansen är rätt stor att det blir en till liten pojkflicka. Men så länge jag ännu får bestämma så får det bli rosa!

***Inlägget ett kommersiellt samarbete med Ludwig Steakhouse och Stadshotellet i Jakobstad.***

(Igår hade jag tänkt tipsa er om vad ni kunde göra en solig lördagsförmiddag som denna, men så hände det fruktansvärda i Stockholm, och det blev en bloggfri dag.)

Förra lördagen, när vädret verkligen spelade Österbotten ett aprilskämt genom att täcka marken med snö, traskade jag iväg med kameran över axeln till Stadshotellet i Jakobstad. Hade lyxen att få bli bjuden till invigningen av deras nya brunchkoncept som äger rum varje lördag mellan 11-14.

Vackra Matilda tog emot mig med sitt bländande leende och hänvisade mig till ett mysigt bord där mina bloggkollegor redan bänkat sig. Mina bordskamrater var inga mindre än Christina, Jannike, Cindy och Carola.

Strax efter att jag intagit min plats var det dags att inspekterade brunchen, som vi alla såklart var väldigt nyfikna på. Och OM den var riklig? Där fanns allt från shotglas med smoothies, nybakat bröd, croissanter med nutella, fruktfat, kakor och andra godsaker, scrambled eggs, köttbullar, korv och MASSOR med annat gott. Där fanns även en mekanisk juicepress där du kunde pressa din egen apelsinjuice. Det svåraste var att planera så att så mycket som möjligt skulle få plats i magen. Verkligen värd sina 13,90€!

Inser nu såhär i efterhand att jag mest fotat allt som var sött, måste ha haft ett extremt sötsug den dagen, eller så blev jag helt utom mig när jag insåg att där fanns NUTELLA!

Allt smakade ljuvligt och sällskapet var fint! 🙂 Fick även chansen att mysa med Cindys lilla C en stund så länge hans mamma drack sitt kaffe.

Matilda berättade även att de kommer ha bastuyoga innan själva brunchen, och jag tyckte det lät som ett fantastiskt koncept och definitivt något jag kommer dra med mina föräldrar på någon lördag, det lär fungera för gravida också eftersom själva instruktören Jessica ännu bastuyogade två veckor innan förlossningen, enligt Matilda.. 😉

Tack så mycket för en supertrevlig och GOD brunch, vi kommer absolut igen!

Dagen har gått i vilans tecken. Var till rådgivningen i morse och fick ur mig en del tårar och en del funderingar och nu har vi bokat tid till förslossningsrädslopolikliniken (finns det inget kortare namn än det,  förutom det finska ”pelkopoli”?!). Må jag nu få någon klarhet i hur jag vill göra med förlossning, och få svar på alla frågor som trycker på. 

Sen fick jag veta att mitt hemoglobin låg på skrämmande låga 99! Inte så konstigt att jag inte orkat något och att inget känns särskilt genomförbart nuförtiden. Viljan finns men orken är bortblåst. Saken är ju bara den att jag är så rädd för hur järntillskotten påverkar min stackars mage så jag har bara klängt mig fast vid mammatillskotten och kreuterblodssaft. Magverksamheten är ju redan nästintill obefintlig så jag vågar knappt ta något annat. 

Ni som haft lågt hb och känsliga magar, vad har hjälpt er? 

Något som folk tycks ha fått om bakfoten är faktumet att man inte får klaga som gravid. Särskilt inte på det faktum att man är gravid, för ”du har själv valt att bli gravid” (som om det vore ett val för alla!?) och ”tänk hur många du kan såra med att säga sådär”. Men jag säger det, jag hatar att vara gravid, jag är, redan i vecka 27 och var det redan i vecka 20, urbota led på att vara gravid.

Jag är inte dum. Jag inser ju att jag är otroligt lyckligt lottad som har möjligheten att kunna bli gravid, jag vet att det inte är ett faktum för alla. Jag vet också att vill man ha barn, så blir man gravid, om man inte väljer att adoptera, och eftersom vi a) ville ha egna barn och b) var så pass lyckligt lottade att vi kunde skaffa egna barn så gjorde vi det på det sättet. Men jag vet också att jag hör till kategorin som tydligen bär på barn som lägger sig på tvären så att sjukskrivning är ett faktum rätt tidigt på grund av obehag, sammandragningar och tungt att andas. Smärtsamt medveten är jag också om att jag hör till kategorin av kvinnor som går upp 20+ kilo i vikt oberoende vad jag äter eller hur jag rör på mig. Min mage blir inte liten och nätt, ryggsmärtorna och låsningarna är faktum och ja, jag vet att det finns gravida kvinnor som har det 150 gånger värre med barn som vill ut för tidigt så modern blir tvungen att ligga ner de sista tio-femton veckorna, hyperemesis, foglossningar som gör att man knappt kan gå, stå eller sitta eller sova, osv osv. Och jag lider när jag hör om dessa kvinnor, något enormt. Men nu pratar jag ju om min kropp och om hur jag mår. Och jag är så trött på att vara tung, orörlig och oduglig.

Jag vill leka med min son, kasta honom högt upp i luften. Jag vill kunna jobba, för jag älskar mitt jobb och det är inte ens särskilt fysiskt krävande, jag vill kunna göra det fint här hemma och jag vill kunna ta långa springturer (eller ens promenader) med Rosa, för jag ser hur hon lider av att ingen går domdär längre, utmanande länkarna med henne.

Och jag vill känna igen mig själv. Och jag vet att juli är närmare än jag förstår och att snart, snart är vecka 30 här, och då är det bara 10 veckor kvar. Men jag får nästan panik när jag tänker på hur stor jag blivit, och hur tungt det redan är. Och jag oroar mig inför förlossningen för jag har ingen aning om hur jag vill och borde göra med den, blir det snitt eller försöker vi vaginalt? Och så all oro på det.

Den stora trösten i det hela är ju såklart faktumet att vi får den för oss största gåvan på denna jord, ett barn till. En lillasyster (eller eventuellt en lillebror) till Elmer, och jag är så innerligt tacksam över att vi lyckades med att skapa ett liv ännu en gång, tacksam över detta stora, lilla mirakel som är livet. Jag finner glädje i hennes små sparkar och buffar, och väljer att tolka dem som uppmuntrande knuffar för att orka ännu en dag, som små hälsningar som säger ”snart är jag hos er allihop”.

Lilla älskade liten.

Vi längtar så efter dig.

Väntan med Elmer. Inte ens i vecka 30. 

När man bor i en annan stad än sina föräldrar blir det alltid lyxtid när man träffas. Jag är så bunden till mina rötter att jag vantrivs lite med att bo så ”långt” ifrån dem. Nu är ju Karleby och Jakobstad inte alls långt ifrån varandra, tvärtom tycker jag det är riktigt skönt att köra fram och tillbaka till jobbet, men det här med att bara springa över till mommos på en ”kopp te” eller slinka in för att hälsa på när man går förbi på vagnpromenad, det existerar inte och jag har sakta accepterat att det nog aldrig kommer göra det heller. Därtill njuter jag även extra mycket av spontana cafébesök, som det vi gjorde förra helgen med mor, far och systeryster på Robert’s Coffee. 

Elmer stormtrivs på caféer, och perfekt nog finns det fruktskålar på Robert’s, annars hade det nog blivit lite väl mycket glass för hans del.

Vi lät honom smaka på Marias nygjorda svartvinbärs- och citronsorbeter, och han fullkomligt älskade dem. Såklart. Har ni inte testat gelaton på Robert’s ännu ska ni göra det! Den är to die for! Alltid färsk då den går åt som smör i solen, och en ny sats räcker på sin höjd några dagar då glassgästerna finns i överflöd, både små som stora. Mina favoritsmaker just nu är helt klart Salt Peanut, Pistage, Lakrits och kokos. Chokladen och citronsorbeten tackar jag heller inte nej till och vaniljglassen smakar inte som någon vaniljglass du hittar i mataffären!

Haklappen glömdes såklart hemma, tur att det finns tvättmaskin!

Två av Elmers stora idoler på denna jord. Mommo och moffa. Han är så trygg, den här typen! Till stor del tack vare dessa två som varit med honom så tidigt och som ständigt ger honom sin odelade uppmärksamhet. Bästa, bästa ni. ❤

Alla foton tagna av syster Anna.

Känner att jag behöver skriva av mig lite och berätta varför jag varit så frånvarande under en veckas tid…

Två läkarbesök senare och jag är betydligt klokare vad gäller min kropp, tillika är jag betydligt osäkrare på vad det är jag riktigt vill göra gällande förlossningen. Rädd, osäker och, såklart, orolig.

Funderade först om detta var något jag skulle dela med mig av, men efter att ha googlat runt på olika forum i hopp om att hitta någon med liknande erfarenheter och jag konstaterat att ämnet i fråga är så när som på tabubelagt så insåg jag att jag inte har något annat val än att skriva om det.

För några veckor sedan kände jag hur det började trycka på där nere. En obehaglig känsla, det kändes lite som att något höll på att ”falla ut ur mig” och i slutet av dagen var det absolut värst. Lite som att ha en tennisboll mellan benen. Ni som tycker att ni ämnet inte är relevant för er behöver inte läsa vidare om ni inte vill.

Misstänkte direkt att jag hade fått någon sorts framfall, även om jag visste att det inte var det vanligaste under själva graviditeten utan något som snarare brukar dyka upp efter en förlossning. Det lilla jag fann på nätet var inte det minsta betryggande och skrämde i princip bara upp mig mer, samtidigt som jag fick många frågetecken jag kunde ställa läkaren sen när jag väl kom till henne.

Har haft massor av sammandragningar och självklart har funderingar kring om förlossningen kan sätta igång för tidigt på grund av ovan nämnda problem.

I torsdags slapp jag äntligen till läkare och japp, precis som jag hade gissat så hade jag ett litet bakre framfall, men jag fick också veta att anledningen till att det uppstått troligen berodde till stor del på att de direkt efter förlossningen ”slarvat” lite med att pussla ihop mig igen. Det var en hel del för mig att smälta på en gång.

Sedan mina misstankar kring framfall stigit till ytan började jag även fundera på huruvida inte ett planerat kejsarsnitt vore en bättre idé. Ett framfall blir ju inte precis bättre av en vaginal förlossning och jag tänkte att jag kanske kunde undvika den värsta skadan med ett planerat snitt. Läkaren sa att mina funderingar och min oro var fullkomligt berättigad, men påpekade samtidigt att det inte alls behöver vara så att problemet löses med ett kejsarsnitt, eftersom mycket sist och slutligen ändå har att göra med anlag och med det faktum att jag inte var riktigt ”fixad” där nere sen tidigare. Trycket från en graviditet gör med andra ord sitt redan det, tyckte hon, och i värsta fall sitter jag sen där med ett stort ärr i magen och ett framfall som egentligen bara blivit sämre. Hon rekommenderade därför att jag skulle föda vaginalt, går jag sönder så ska det stå i mina papper att jag ska sys mer noggrant denna gång, och är det så att allt går bra blir det tal om operation i ett senare skede i stället.

Jag är i ärlighetens namn lite förkrossad. Allt känns med ens så hopplöst och hur jag än gör kommer det lämna stora spår som tar lång tid att rehabilitera.

Just nu är jag sjukledig, av en hel härva av anledningar känns det som. Dagarna går långsammare och ger mig mycket tid till eftertanke, men när det gäller det här ”problemet” har jag ännu inte hittat någon klok lösning, eller, kloka lösningar finns det ju, men ingen som ännu tilltalat mig.

Har bokat in mig för utredning på förlossningsrädslopolikliniken. Mer än så känns det inte som att jag kan göra just nu. Men nu vet ni, och om någon varit med om liknande är ni varmt välkomna att dela med er. Antingen här eller på sarajohannarasmus@gmail.com