Något som folk tycks ha fått om bakfoten är faktumet att man inte får klaga som gravid. Särskilt inte på det faktum att man är gravid, för ”du har själv valt att bli gravid” (som om det vore ett val för alla!?) och ”tänk hur många du kan såra med att säga sådär”. Men jag säger det, jag hatar att vara gravid, jag är, redan i vecka 27 och var det redan i vecka 20, urbota led på att vara gravid.

Jag är inte dum. Jag inser ju att jag är otroligt lyckligt lottad som har möjligheten att kunna bli gravid, jag vet att det inte är ett faktum för alla. Jag vet också att vill man ha barn, så blir man gravid, om man inte väljer att adoptera, och eftersom vi a) ville ha egna barn och b) var så pass lyckligt lottade att vi kunde skaffa egna barn så gjorde vi det på det sättet. Men jag vet också att jag hör till kategorin som tydligen bär på barn som lägger sig på tvären så att sjukskrivning är ett faktum rätt tidigt på grund av obehag, sammandragningar och tungt att andas. Smärtsamt medveten är jag också om att jag hör till kategorin av kvinnor som går upp 20+ kilo i vikt oberoende vad jag äter eller hur jag rör på mig. Min mage blir inte liten och nätt, ryggsmärtorna och låsningarna är faktum och ja, jag vet att det finns gravida kvinnor som har det 150 gånger värre med barn som vill ut för tidigt så modern blir tvungen att ligga ner de sista tio-femton veckorna, hyperemesis, foglossningar som gör att man knappt kan gå, stå eller sitta eller sova, osv osv. Och jag lider när jag hör om dessa kvinnor, något enormt. Men nu pratar jag ju om min kropp och om hur jag mår. Och jag är så trött på att vara tung, orörlig och oduglig.

Jag vill leka med min son, kasta honom högt upp i luften. Jag vill kunna jobba, för jag älskar mitt jobb och det är inte ens särskilt fysiskt krävande, jag vill kunna göra det fint här hemma och jag vill kunna ta långa springturer (eller ens promenader) med Rosa, för jag ser hur hon lider av att ingen går domdär längre, utmanande länkarna med henne.

Och jag vill känna igen mig själv. Och jag vet att juli är närmare än jag förstår och att snart, snart är vecka 30 här, och då är det bara 10 veckor kvar. Men jag får nästan panik när jag tänker på hur stor jag blivit, och hur tungt det redan är. Och jag oroar mig inför förlossningen för jag har ingen aning om hur jag vill och borde göra med den, blir det snitt eller försöker vi vaginalt? Och så all oro på det.

Den stora trösten i det hela är ju såklart faktumet att vi får den för oss största gåvan på denna jord, ett barn till. En lillasyster (eller eventuellt en lillebror) till Elmer, och jag är så innerligt tacksam över att vi lyckades med att skapa ett liv ännu en gång, tacksam över detta stora, lilla mirakel som är livet. Jag finner glädje i hennes små sparkar och buffar, och väljer att tolka dem som uppmuntrande knuffar för att orka ännu en dag, som små hälsningar som säger ”snart är jag hos er allihop”.

Lilla älskade liten.

Vi längtar så efter dig.

Väntan med Elmer. Inte ens i vecka 30.