Känner att jag behöver skriva av mig lite och berätta varför jag varit så frånvarande under en veckas tid…
Två läkarbesök senare och jag är betydligt klokare vad gäller min kropp, tillika är jag betydligt osäkrare på vad det är jag riktigt vill göra gällande förlossningen. Rädd, osäker och, såklart, orolig.
Funderade först om detta var något jag skulle dela med mig av, men efter att ha googlat runt på olika forum i hopp om att hitta någon med liknande erfarenheter och jag konstaterat att ämnet i fråga är så när som på tabubelagt så insåg jag att jag inte har något annat val än att skriva om det.
För några veckor sedan kände jag hur det började trycka på där nere. En obehaglig känsla, det kändes lite som att något höll på att ”falla ut ur mig” och i slutet av dagen var det absolut värst. Lite som att ha en tennisboll mellan benen. Ni som tycker att ni ämnet inte är relevant för er behöver inte läsa vidare om ni inte vill.
Misstänkte direkt att jag hade fått någon sorts framfall, även om jag visste att det inte var det vanligaste under själva graviditeten utan något som snarare brukar dyka upp efter en förlossning. Det lilla jag fann på nätet var inte det minsta betryggande och skrämde i princip bara upp mig mer, samtidigt som jag fick många frågetecken jag kunde ställa läkaren sen när jag väl kom till henne.
Har haft massor av sammandragningar och självklart har funderingar kring om förlossningen kan sätta igång för tidigt på grund av ovan nämnda problem.
I torsdags slapp jag äntligen till läkare och japp, precis som jag hade gissat så hade jag ett litet bakre framfall, men jag fick också veta att anledningen till att det uppstått troligen berodde till stor del på att de direkt efter förlossningen ”slarvat” lite med att pussla ihop mig igen. Det var en hel del för mig att smälta på en gång.
Sedan mina misstankar kring framfall stigit till ytan började jag även fundera på huruvida inte ett planerat kejsarsnitt vore en bättre idé. Ett framfall blir ju inte precis bättre av en vaginal förlossning och jag tänkte att jag kanske kunde undvika den värsta skadan med ett planerat snitt. Läkaren sa att mina funderingar och min oro var fullkomligt berättigad, men påpekade samtidigt att det inte alls behöver vara så att problemet löses med ett kejsarsnitt, eftersom mycket sist och slutligen ändå har att göra med anlag och med det faktum att jag inte var riktigt ”fixad” där nere sen tidigare. Trycket från en graviditet gör med andra ord sitt redan det, tyckte hon, och i värsta fall sitter jag sen där med ett stort ärr i magen och ett framfall som egentligen bara blivit sämre. Hon rekommenderade därför att jag skulle föda vaginalt, går jag sönder så ska det stå i mina papper att jag ska sys mer noggrant denna gång, och är det så att allt går bra blir det tal om operation i ett senare skede i stället.
Jag är i ärlighetens namn lite förkrossad. Allt känns med ens så hopplöst och hur jag än gör kommer det lämna stora spår som tar lång tid att rehabilitera.
Just nu är jag sjukledig, av en hel härva av anledningar känns det som. Dagarna går långsammare och ger mig mycket tid till eftertanke, men när det gäller det här ”problemet” har jag ännu inte hittat någon klok lösning, eller, kloka lösningar finns det ju, men ingen som ännu tilltalat mig.
Har bokat in mig för utredning på förlossningsrädslopolikliniken. Mer än så känns det inte som att jag kan göra just nu. Men nu vet ni, och om någon varit med om liknande är ni varmt välkomna att dela med er. Antingen här eller på sarajohannarasmus@gmail.com
Sara Rasmus 
Voj Sara vad jobbigt! Jag känner verkligen med dig ❤ Det låter ändå som att du träffat en bra läkare och fått ett bra bemötande (?)
Vet inte om du i dethär läget tycker det är tungt med tips och råd, du kan bara låta det gå ut genom andra örat isåfall. Jag är inte själv specialiserad på just framfall men i och min egen problematik med diastasen, alla mååånga timmar av research och rehabilitering både själv och tillsammans ned proffs har jag löst en hel del om såväl framfall som andra graviditets- och förlossngsrelaterade skador. Du KAN i bästa fall påverka det redan existerande framfallet till viss mån i en positivare riktning med hjälp av målmedveten och mångsidig bäckenbottenträning (kan söka reda på forskning gällande detta om du vill, eller så hittar du säkert ganska lätt själv genom att googla) Dessutom bra att vara medvetet om vilka rörelser som ökar buktrycket och därmed (dåligt, påfrestande) tryck mot bäckenbotten och hur man kan minimera det. Om du inte redan fick remiss till fysioterapeut specialiserad på just bäckenbotten så sku jag rekommendera dig att be om remiss och med hens hjälp aktivt börja rehabilitera bäckenbotten redan nu.
Ett annat tips, gällande förlossningsrädsla, så kommenderar jag verkligen profylaxkursen som ordnas i Nykarleby. Om ni inte redan gick den? Man hanterar ju inte direkt förlossningsrädsla där men den gav mig väldigt bra, konkreta redskap, att fokusera och öva på inför förlossning nr 2. Jag kände lite mera koll och"kontroll" då jag verkligen hade övat på andningen och avslappningen nästan dagligen efter kursen. Det var jättebra mental förberedelse för mig som hade väldigt jobbiga erfarenheter efter första förlossningen.
Stor kram till dig!
GillaGilla
tack för att du delade med dig ❤ jag önskar dig all lycka till i världen till nästa gång du får föda på ett eller annat sätt fram en underbar liten ny själ ❤
GillaGilla
Jättejättejättestor kram till dig!
GillaGilla
Oj så tråkigt! Angående din Rädsla vill jag kommentera att på ”pelkopolin” kan sin sak! Jag hade världens skräck efter min första förlossning men gick regelbundet till polin och fick den såpass botad att jag klarade av en vaginal förlossning utan att ens tänka på min skräck. Jättebra att du pratar om det och söker hjälp!
GillaGilla
Jag lider med dig, vet hur jobbigt sånt kan vara. Efter förlossningen ska du kräva att slippa på fysioterapi så du får hjälp att öva upp bäckenbotten musklerna. Efter min första förlossning hade jag samma känsla som dig, att typ allt trillar ut o skavde. Hemskt. Efter mycket klagomål hos rådgivningen så fick jag remiss till fysion och efter det blev det såå mycket bättre. Nu efter andra förlossningen känns det inte alls så men jag ska ändå fara till fysion för att hitta rätta musklerna o lära mig att göra knipövningar. Inte lätt att va kvinna ibland. Kram ti dig!
GillaGilla
Jag blev sydd av en studerande. Före hon började sa hon ”Oh, it looks so easy in the books” Det var en andra gradens ruptur och det blev inte bra. Ganska snabbt blev stygnen infekterade och jag fick äta antibiotika men att fixa något var det aldrig tal om. I en sådan situation orkar man liksom inte tänka, allt annat är ju så kaos med nyfödd baby, amning, ingen sömn och ett helt nytt liv. Men det har också lett till att jag är livrädd. Så jag tycker det är bra att du står på dig. Hitta bra läkare och våga kräv saker. Så kanske jag gör det samma någon gång..
GillaGilla
Hej!
Bra att du pratar om det. Är så tyst kring framfall och vården verkar inte riktigt ta det på så stort allvar heller.
Jag fick barn för ett par månader sedan och är bombsäker på att jag fått minst ett bakre framfall, eventuellt främre också. Var på efterkontrollen men fick bara höra att det såg normalt ut och att knipa. Känner ju och ser själv att det inte är normalt. Känns förjävligt.
Tips är att gå in på forumet prolapsehealth.com och läsa (man får bli medlem). Finns många erfarenheter där om graviditet och förlossning efter framfall. Kanske det kan hjälpa dig?
Lycka till!
Kram Lina
GillaGilla
Jag hade också en sån fruktansvärd förlossningsskräck med mitt andra barn. Hela graviditetn gick åt att tänka på förlossningen. Var livrädd för att behöva bli igångsatt medicinskt (blev det första gången och det var såå intensivt) och att barnet skulle vara stort (nr.1 var 4.3kg). Var och pratade några gånger med Susanne V, men alltför få gånger har jag insett såhär i efterhand! Gick 10 dagar över tiden och blev igångsatt med en ballong! Förlossningen startade och jag fick uppleva en naturlig förlossning! (som dag och natt mellan en medicinsk och en naturlig). Allt gick bra men blir jag gravid flera gånger kommer jag att ha en doula med mig! Det rekommenderar rekommenderar jag åt dig, känner många som haft det som är supernöjd! Förlossningsskräck är fruktansvärt, så jag lider med dig! Hoppas allt går bra, Lycka till!
GillaGilla