Jag har alltid varit väldigt noggrann med att hålla mig själv ren. Duscha i tid, helt enkelt. Gränsen för hur smutsig jag är har gått där vid då jag själv känner att jag luktar när jag sniffar mig i armhålan, ibland har jag sniffat extra noga, bara för att jag verkligen vara på säkra sidan, bara för att jag inte tycker det finns många saker som är obehagligare än människor som luktar flera dagars ingrott svett. Man kan bli immun mot den, vet ni, lukten. Det märks överallt. Helt vanliga människor som inte inser att de kanske borde duschat för tre, fyra, fem dagar sedan. De sitter i väntrummen på labben, de står framför dig i lunchkön, kassakön, Kelas väntrum, osv osv. Jag är så känslig för just den där sura, fräna lukten av trikåblus som borde ha bytts för länge sedan, att jag ibland blir tvungen att gå ut ur rummet, ungefär lika hemskt som när människor överdoserar parfymer. Det kan man som bärare tydligen också bli immun mot, har jag märkt.

Jag förstår dessa människor mer och mer (okej, inte parfymöverdoserarna).

Jag borde ha duschat igår. Jag borde ha duschat i förrgår. Mitt liv stannar upp när jag inte känner mig ren. Den där känslan av att vara smutsig är som ännu ett hinder på min lista över saker som jag i mitt välsignade, oerhört gravida tillstånd måste ta mig över för att orka göra saker här hemma. När jag väl duschat, då kanske jag orkat städa en kvart, vika tvätt, tömma diskmaskinen. Men när jag, som nu, inte duschat på några dagar, känns det som att jag har en osynlig barriär framför mig som hindrar mig från att göra saker jag borde. Jag borde duscha. Sanningen är bara den – jag orkar inte. Elmer sover skit. Tony har jobbat veckan runt inklusive förra måndagen då det egentligen var röd dag, förra helgen, och nu fick tokstollen för sig att han ska jobba två kvällar i kombination med två nätter – men av god anledning, han får onsdag, torsdag och fredag ledig vilket är mycket behövligt för denna familjs välmående, innan han på lördag åker iväg till Tjeckien på en golfresa min käre far ordnat. Jag antar att jag börjat dra in på allt som tar extra energi, jag lagrar energin i stället, lite sådär som gnagare lagrar mat i sina kinder, eller samlar mat inför en lång vinter. Jag har dragit in på allt som kräver energi, vilket resulterade i att jag nästan grät av lycka när jag märkt att Tony städat lite igår.

I tre dagar har jag nu tänkt att jag ska ta mig ett bubbelbad tillsammans med Cupid. Och nej, jag har inte gett min man smeknamn efter någon grekisk, bevingad liten man med strappy sandals som skjuter pilar i röven på folk – Cupid är en badbomb som kom i en låda från ett pressutskick jag fick hem från underbara Lush för någon dag sedan. Den är chockrosa, doftar alldeles ljuvligt, utan att vara sötsliskig, och vattnet blir bubbelgumsrosa när den fräsande lilla hjärtformade klimpen kommer i kontakt med den. Flera gånger har jag gått förbi påsen med badbomben i, fingrat på innehållet för att sedan sätta tillbaka det, och njutit av hur härligt händerna doftat flera timmar efteråt. Men något bad har det inte blivit av.

Ikväll stod åter valet på sova, städa, eller bada, och vet ni Cupid pluppade ner i vattnet, och jag ska sitta där och mumsa i mig mina isbitar, tills jag är skruttig som ett russin, och badvattnet börjat kallna, för trots min totala orkeslöshet, och trots att jag inte gjort en enda hushållssyssla på flera dagar, så är jag banne mig värd ett riktigt rosa bubbelbad!