Tony hittade mig under en av de svåraste tiderna i mitt liv. Jag var totalt instabil, hade flyttat till Vasa efter ett tufft uppbrott och trodde att allt kunde dränkas i hård träning och festande tre gånger i veckan. Jag var aldrig typen som söp mig stupfull och mådde dåligt dagen efter över allt jag konsumerat och allt jag gjort. Snarare erhöll jag stabiliteten (trodde jag) genom att koka gröt efter varje krogbesök, dricka en liter vatten, för att sedan stiga upp tidigt på morgonen, träna till halvmaraton (den vintern var det -20 typ varje dag), för att sedan gå till biblioteket och spendera resten av dagen där med att studera. Jag var i en bubbla. En bubbla där jag trodde att jag mådde prima, att jag var on top och over everything. Sanningen är ju som de flesta av oss fått erfara att sår inte läker över en natt, det tar månader, ibland många år. Kvällen jag första gången fick träffa honom var en vanlig kväll på Oliver’s Inn i Vasa. Jag hade på mig något skinntight – leggings, topp och nitarmband var min grej då – hade klippt pannlugg själv, den var alldeles sned, och hade nästan svart hår och på tok för mycket smink. Vad den här typen såg i mig då har många gånger förundrat mig. Kanske han såg förbi den döda utsidan, in till alla sprickor och hål, och insåg att hans sprickor och hål matchade mina, jag vet inte. Alla har vi ju sprickor. Jag hade precis beställt en lonkero, tog emot mitt kvitto, knycklade ihop det och kastade det nonchalant över axeln och fortsatte diskussionen vid baren med någon vän, eller bekant, eller okänd, det var inte så noga. En stund senare knackar någon mig på axeln, och där står den här brunhåriga typen med de blåaste ögon jag sett och klämmer ur sig en något annorlunda hälsningsfras ”du är skyldig mig en ny öl”, varpå typen lyfter upp sitt halvfulla stop med mitt kvitto i sitt glas. Det kickade direkt igång ett samtalsämne, som fortsatte halva natten.Han följde mig hem den kvällen. Det var verkligen iskallt. Jag bodde centralt i en alltför stor lägenhet, en som fick mig att känna mig ännu mer ensam än jag var. Han bodde en bra bit utanför. Efter att jag lärt känna Tonys ”hat” för promenader inser jag nu i efterhand vilken gest detta var – att promenera mig hem. Vi bytte telefonnummer och skiljdes åt. Jag var inte typen som tog in någon jag precis träffat – dessutom skulle jag ha gröt. Resten av tiden i Vasa spenderades allt som oftast med min nya, blåögda bekantskap. Jag hade fönster med panoramavy där jag hade placerat två skinnfotöljer. Där satt vi ofta och bara pratade, om allt och ingenting, vi kallade det terapihörnan. Vi hittade in i varandras sprickor, lät varandra tejpa ihop några av dem, vissa var lite knepigare, men vi förstod varandra, såg varandra. Det skulle ta några år innan jag, eller båda, insåg vad vi hade påbörjat, och vad vi hade i varandra. En lång resa har vi haft, trots att den precis börjat. Vi har lärt oss massvis om varandra. Tony kompletterar mig som ingen annan gjort. Vi har massor av olikheter, och allt som oftast strider vi om dem också. Men det finns ingen som förstått mig som han gjort, som ser förbi mina dåliga dagar, tröstar utan att säga ett ord. Ingen jag någonsin skrattat så hjärtligt med, eller som fått ta emot så många av mina tårar av rädsla och hjälplöshet. Tony har den knäppaste humor, samma humor som jag, det krävdes bara en sådan som han för att lyfta fram den humorn i mig. Jag minns en nyårsnatt för länge sen, då vi inte ens var tillsammans, men jag sov över hos honom då jag inte längre bodde kvar i Vasa. Jag drömde en fruktansvärd mardröm, och han jobbade nattskift på flygfältet. I panik ringde jag honom, och på några minuter var han hos mig, strök mig över ryggen och pannan, lyssnade och lugnade, utan att ens säga särskilt mycket.

Sån är han, min Tony. Han är där. Alltid, alltid där. När man minst förtjänar det och när man mest behöver det.

Han väntade på mig. Trots att jag aldrig bett om det, trots att jag aldrig skulle förtjänat det, så väntade han. Min stora kärlek. Min bästa vän.