Dygn 1.
Klockan är 00:13. Mitt i natten. Jag cyklar med förväntan i blicken och telefonen utsträckt framför mig längs med den långa cykelvägen nära oss. Äntligen funkar det, äntligen får jag också pröva.

Jag varvar den stora Sockenkyrkan. Kyrkan som i den virtuella världen fått svida om till gym. Ett Pokémongym.

Det är mörkt. Men jag urskiljer snabbt silhuetterna av några pojkar i 20-årsåldern på sina cyklar stå på parkeringen. När jag ser skärmarna lysa upp deras ansikten förstår jag direkt vad de håller på med, jag är bland likasinnade. Jag cyklar förbi dem, vi byter snabbt igenkännande blickar. Hinner inte stå där länge förrän en av killarna frågar ”får du nånting?”. Blir alldeles pirrig av samhörighetskänslan.

Dygn 2.
Servrarna ligger nere så gott som hela dagen. På whatsappgruppen jag gått med i råder kaos bland den yngre generationen. Generationen som inte ens var född när jag började spela och som jag drar på munnen åt varje gång de hittar på egna smeknamn till för mig bekanta och till och med kära Pokémons. Vi kan inget annat än att vänta.

Dygn 3.
Elmer vaknar klockan 05:20 för att äta. Jag matar honom och tänker att det är nu eller aldrig idag eftersom servrarna säkert kommer vara överbelastade när resten av folket vaknar – så jag stiger upp, hoppar på cykeln och ut på jakt. När jag är klar med grannskapet hoppar jag in i bilen och kör in till stan. Klockan är ca 06:30 och är på väg till sina jobb, men här och där syns redan människor på jakt innan deras arbete börjar, eller så har de kanske tänkt i samma banor som mig. Jag går till en staty som numera även fungerar som ett gym. Plötsligt kommer en kille i min ålder springande med andan i halsen, vi utbyter den där blicken igen, blicken som samtidigt som den är lite generad, även är uppspelt och full av förväntan. ”Jag måste fråga, men spelar du månne Pokémon?” frågar han mig på finska. Och därav startar ett trevligt, nostalgiskt samtal och båda går därifrån med lättnad då vi nu insett att de finns de i vår egen ålder som också spelar.

Dygn 4.
Nu rullar servrarna smidigt igen. Skönt som bara den. Så gott som överallt cyklar och går folk i ALLA åldrar med telefonen i högsta hugg på jakt efter nya monster. Samtidigt som det ser lite skrämmande ut så tänker jag fokusera på det faktum att folk slipper ut för att röra på sig tack vare spelet. Samtidigt är det sorgligt att det är det här som krävs för att folk ska komma sig ut. Det finns två sidor med allt, så är det bara, men jag väljer att lyfta fram det som är bra, för jag är trots allt själv helt såld på det här spelet.

Jag har varit en Pokémonnörd så länge jag bara kan minnas. Jag var 8 år gammal när jag på julafton fick en Gameboy Color med mitt första Pokémonspel. Nu har den konsolen fått bytas ut i takt med att spelen utvecklats och i dagsläget har jag 13 spel, jag antar att jag hör till generationen som blev mest biten. Och jag skäms inte ens över att säga att jag kan alla namnen utantill, första generationens 151 monster kunde jag till och med rabbla upp i ordningsföljd.

Senare samma dag fick jag syn på en pappa med sin hund och sina två barn som sprang och jagade Pokémons vid dikesrenen. Jag kan nästan sätta huvudet i pant på att han inte hade fått med dem på en hundpromenad om inte de haft Pkmn GO, vilket såklart är lite sorgligt, att det måste vara så alltså, men samtidigt skrattade de och pratade de med sin far om allt mellan himmel och jord så länge de väntade på att något nytt skulle dyka upp att fånga.

Vad har du för åsikter om spelet som tagit över världen?