Så var årets Pieksämäkiläger i full gång. Vi trivs nog men vi saknar så klart Tony en hel del. Det händer så mycket fint här som jag så gärna hade delat med min man, små mirakel hela tiden i form av människomöten, vittnesbörd och kärlek. Sådant jag gärna upplevt tillsammans med honom jag älskar så mycket.

Elmer stortrivs. Här finns så många lekkamrater att de inte går att räkna och jag förundras över hur äldre barn så fint och naturligt tar med de yngre barnen, ger dem tid och uppmärksamhet. Barn gillar barn, så enkelt är det väl.

Sover gör han inget vidare, men det är ju inget nytt under solen, en tröst är väl att han sover lika dåligt som hemma och inte sämre, men det kunde gärna få svänga snart… 

Ikväll fick jag uppträda på kvällsprogrammet. Något som varit en dröm här så läng jag kan minnas, det kändes så bra! 

Någon kurs har jag tyvärr inte hunnit gå på en gång ännu, då jag har så mycket med cafétältet som kräver uppmärksamhet,  men jag tar ingen stress över det, jag trivs riktigt, riktigt bra ändå.