Innan jag skriver vill jag bara säga att detta inte inlägg inte är gjort för att jämföra mig med andra eller för att andra ska jämföra sig med mig. Snarare är detta en hyllning till min egen kropp och ett sätt för mig att uttrycka min fascination över hur fantastisk kvinnokroppen är på att återhämta sig.

Bilden nedan är från min och Tonys bröllopsresa, November 2014, ganska exakt ett år sedan med andra ord. Minns att jag kände mig frisk och stark, kroppen gjorde det jag ville att den skulle göra och den orkade hänga med och återhämtade sig även relativt bra efter träning. Här vägde jag väl ungefär 53kg, vilket inte är relevant, men jag skriver ju för att själv kunna gå tillbaka och läsa också.

Bilden nedan har ni mig, 20kg tyngre, några dagar innan beräknad födelse, alltså lite mer än en månad sedan. Kände mig betydligt mindre fräsch här. Jag var så otroligt trött på att vara gravid, kände inte igen mig själv varken på utsidan eller insidan. Huden och håret var ständigt fett och i obalans, det gjorde ont lite här och där, en kort promenad med Rosa existerade inte utan att jag flåsade som ett ånglok och sammandragningar gjorde sig ständigt påminda. Helt ärligt, jag tyckte aldrig riktigt om att vara gravid. Sara försvann lite desto närmare bf vi kom och desto större man blev. Kunde sitta hemma och gråta av ångest i soffan när Tony skulle iväg till jobbet de sista veckorna, för att jag kände mig så tung, trött och orkeslös och ”i vägen”. Humöret sinade och känslorna löpte amok.

_____________________________________________________

Redan på BB minns jag hur jag redan samma kväll, trots att jag var så slut att jag knappt visste vad jag hette, började känna mig som mig själv igen. Ansiktet fick tillbaka lite av sina gamla drag då vätskan i kroppen började släppa nästan omedelbart. Tony sa att jag till och med började dofta som mitt gamla, icke-gravida jag igen, och att jag bara någon dag efter återfick glimten i ögat. Bara någon timme efter förlossningen hade livmodern dragit ihop sig avsevärt, magen såg fortfarande ut som om jag var gravid i sjätte månaden, men den var alldeles tom. Minns att det kändes obehagligt, och att ligga på mage – som jag längtat så efter – var inte att tänka på eftersom det kändes som att ryggraden sjönk igenom kroppen och in i madrassen.

När vi skrevs ut från BB föll byxorna jag haft på mig dit av mig, det var ett par pyjamasbyxor jag praktiskt taget bott i de sista veckorna innan förlossningen, och jag fick på mig en tröja med dragkedja i min gamla storlek, och den satt löst!

Bilden nedan är tagen 1 vecka efter förlossningen, här ser jag ju rätt gravid ut ännu. Magmusklerna ligger i princip på sidan av magen, och i mitten av magen kunde jag känna en rätt bred, lodrät springa som jag kunde trycka in fingrarna i. Tony vägrade pröva det, han tyckte det var så obehagligt att trycka på magen. Denna springa finns inte längre. Allt har börjat hitta sin plats igen. Här minns jag att jag kände mig så fri, och jag tyckte kroppen var så otroligt häftig! Och häftigast av allt, jag tyckte till och med jag var vacker, för efter att man fött ett barn har man plötsligt en helt nyfunnen kärlek till sin egen kropp.

Denna bild är tagen ca två veckor efter förlossningen. Hade inte vägt mig en gång ännu. Det kändes så onödigt, såg ju att kroppen förändrades för varje dag som gick. Dessutom är vikten det sista du ska tänka på när du ammar, hade jag hört. ”Äter du inte tillräckligt, märks det direkt på mjölkproduktionen också.” Så jag åt, och äter massor (så fort jag får chansen, vill säga.) Här bar jag ännu byxorna jag bar under graviditeten, det är inga gravidbyxor, men de sitter lågt och är så lösa att de funkade under hela graviditeten, här hade jag dock fått sätta i ett bälte för att de inte skulle falla av. Idag går det inte ens med bälte. Här hade jag precis fått bort mina stygn, det var en så enorm lättnad minns jag, och även om kroppen var svag och jag hade ont så kände jag igen mig själv igen!

Och här har ni mig idag. För skojs skull ställde jag mig på vågen idag och den visade +5kg från min startvikt, detta 5,5 veckor efter förlossningen. Kroppen är så otroligt fantastisk! Visst är magen ännu lite som en mjuk och mysig bulldeg och huden lite slappare, och brösten är ju överdimensionerade på grund av mjölkproduktionen (antar att det ligger något kilo där och myser), och några kilo försvann ju i muskler, men kroppen ändras nästan varje dag. Armar och axlar är dock betydligt starkare än förr tack vare allt bärande och vaggande. Och jag älskar min kropp så mycket mer än innan! Den har ju burit mitt barn, och nu har den förmågan att ge honom mat. Det i sig är så otroligt att jag blir lite gråtfärdig. När det kommer till kroppen och träning så tar jag det i den takt som kroppen vill. Och när den dagen väl kommer ser jag fram emot att få se hur den förändras och blir stark igen.

LÄNGE LEVE KVINNOKROPPEN!