Han som håller mitt hjärta

Ett sånt privilegium det är, att få se honom vakna, fylla dagen med lek och fylla luften med tankar och funderingar. Att få svara på hans frågor, förklara och se hur han får den där avlägsna ”tänkar-blicken”. 

Han, som redan är en mästare i den ädla konsten ”Kan Själv”. Som har en vilja av stål och en envishet som 50 åsnor. Han som med lätthet rabblar upp de flesta bilmärkena, både vanliga och mindre vanliga. Som ofta pratar i fyraordsmeningar och som chockar oss varje dag med allt hans lilla hjärna fångar upp och tar till sig. 

Han med de varmaste kramarna, de lenaste kinderna med de vackraste smilgroparna, och med en stor förkärlek till ”mommo”. Han som självmant går och tröstar en hungrig lillasyster, när mamma är för långsam med flaskan, och som varsamt, med en prickskytts noggrannhet placerar nappen i hennes mun. 

Han vars humor inte vet några gränser. 

Han som ger oss minst sju nya grå hår varje dag. Som kan reta oss till vansinne, men vars skratt förlåter allt. Och i hans ögon finns hela himlen och hela mitt universum kretsar kring honom. Han är och kommer alltid vara min förstfödde, och mitt hjärta blöder vid tanke på hur snabbt tiden går, hur fort han blir stor. 

Han, min Elmer. 

Annonser

Zzz… 

Lite ironiskt att jag sitter här, mitt i natten, och pumpar ut det sista efter första matpasset, och det enda vettiga jag kan tänka mig skriva om är mina sovande ungar. Men kan ni inte sova samtidigt?! 

Blir man inte trötta av dessa bilder så säg?! 

WWish me sleep.. and luck. 

På en bädd av ull – det mysigaste babynestet jag sett!

Inlägg i samarbete med Leonora.fi.

Än en gång får jag konstatera hur fantastiskt det är med instagram och sociala medier överlag – ett sånt fantastiskt sätt att få ut sitt varumärke eller sin blogg på och på så sätt sprida reklam. I våras snubblade jag över instagramkontot leonora.fi drivet av Mikaela, som är en lokal tillverkare av bland annat babynästen. Jag blev alldeles såld på hennes vackra, rejäla babynests, men det mest fantastiska med dem – de är fyllda med ull.
IMG_7070
Jag fick äran att få ett babynest hemsänt till mig och när jag väl fick hem det blev jag alldeles överrumplad – babynästet var inget emot de tidigare nästen jag ägt – det väger flera kilo!
IMG_7073
Förutom sin anmärkningsvärda vikt kunde jag inte låta bli att sätta näsan mot det, och det doftade alldeles underbart av fårull. Ni som känt doften, vet. Ullen som Mikaela sätter i sina babynästen kommer från egna får och är tvättat och helt obehandlad.

IMG_7075

Jag läste även, att ull har en naturlig självrenande funktion som håller smuts och lukt borta. Materialet är mycket lätt att hålla rent och fräscht år efter år. Den torra och rena miljön i ullen gör att kvalster, bakterier och svampsporer saknar grogrund. Ull förebygger därför allergier och eksem, och rekommenderas av ledande astma- och allergiläkare.*

Ullen är dessutom temperaturreglerande, och anpassar sig till din egen kroppstemperatur, vilket gör sömnen behagligare, och jag tror jag vågar svära på att det är något alla mammor önskar sina bebisar (och sig själva).

IMG_7079
M har sovit på sitt näste varenda eviga natt sen vi fick henne, och jag har ju ingen aning om det är så att hon sover allra bäst nattetid tack vare babynästet, eller om det bara är sån hon är, men det är inget jag vill ta reda på genom att ta bort nästet heller.

IMG_7080

Såhär skriver Mikaela själv om sina babynest:

Varför ull i babynest?
Har du någonsin känt på fårens ull?
Det är otroligt mjukt och skönt

Ull är ett naturmaterial med många bra egenskaper.
I jämförelse med konstmaterial, är ull en aktiv fiber som reagerar på kroppens temperaturändringar.

Det hjälper babyn att hållas varm när det är kallt och är samtidigt sval i varmare väder.

Ullen är en naturprodukt som är förnybar och komposterbar fiber. Ull i sovkläder och sängkläder hjälper till att få en bättre sömn, alltså ett perfekt materal i babynest.

T.ex. polyester är plast som är gjord av olja. Polyester brinner väldigt lätt och snabbt.

Vilket skulle du välja? Mjuk och skön ull som är ett naturmaterial, eller polyester som är gjord av olja?

IMG_7083
Älskar, älskar, älskar faktumet att nästet är gjort på helt naturliga material! Det känns så tryggt att ha det finaste man äger att sova på något sådant och jag är så glad över vårt babynest.

Blev du nyfiken kan du klicka in dig till hemsidan här, eller kontakta Mikaela på leonora@leonora.fi. Nesten finns färdigtillverkade eller görs på beställning efter smak och tycke! Gå in och ta dig en titt – jag rekommenderar verkligen dessa praktiska, och samtidigt vackra babybäddar varmt!

*källa

Monsterpumpen och jag

Rätt tidigt stod det klart att jag nu, liksom med Elmer hade rikligt med mjölk att erbjuda. Grejen med Elmer var ju bara den att jag slarvade något förfärligt och den började sina redan vid två månader, varpå jag slutade pumpa helt en vecka innan han blev 3 månader. 

Den här gången var jag med andra ord mer förberedd och jag visste att skulle det finnas mjölk, skulle det behöva pumpas med tre timmars mellanrum. Jag lyckas inte riktigt, men de dagar jag slarvat/inte hunnit, så har jag kompenserat med några lite tätare pass, för att hålla upp det igen. 

Jag har med andra ord inte gjort något för att ge större produktion, utan jag har helt enkelt en hel del grädde i behållarna, och trots att M redan är en liten knubbis och växer som ett skott, så orkar hon helt enkelt inte allting. 

Till en början frös jag ner allt hon inte åt, och frysen blev snabbt fylld till bredden. 

Så fick jag höra om Mjölkköket, kort och gott, det fanns någon därute som tog emot donerad bröstmjölk! När jag dessutom fick höra att man fick betalt började drömmar om en familjeresa ta form i huvudet, min mammapeng är rätt kass, så extra inkomst är alltid välkommet. 

Så efter några samtal och ett besök till labben blev jag plötsligt mjölkdonator. Har aldrig kunnat ge blod eftersom mitt hb varit i botten sen högstadieåldern, så nu hjälper jag bebisar istället. 😊 Känns roligt och betalningen är ju bara en extra morot, hade nog börjat donera oavsett, frysen skulle dessutom ha sprängt vid något skede. 

För att bli donator ska du ringa till Maitokeittiö i Karleby. Beroende på var du bor skickar de sen ett infokompendie där du, förutom att fylla i dina personuppgifter också får läsa och samtycka till de riktlinjer som ska följas för att vara donator. Du ska bl.a. äta regelbundet och varierat, äta nyttiga fetter och vitaminrik kost. Alkohol går såklart helt bort, och även vissa mediciner och naturprodukter osv, har du gått en antibiotikakur måste du vänta i fem dagar innan du kan återuppta pumpandet. 

Du behöver även ta blodprov, har för mig att det var de samma som togs när man var gravid. 

Sen får du en pump att låna från mjölkköket, förutsatt att alla inte är upptagna, som de var i mitt fall när jag skulle börja. Jag fick som tur använda min egen pump, det var ju inget extra jobb, den skulle ju steriliseras eftersom jag pumpade åt M. Skillnaden med mjölkkökets pump var att du fick hem så kallade set med en tratt och en sladd som fick kastas efter ett dygn. Så jag skulle ju sluppit dendär disk- och steriliseringsprocessen ifall jag fått hem dom. Jag hamnade dock i kö för en pump och igår, i samband med att jag hämtade mer tomflaskor och förde mjölk, så fick jag också hämta ut en alldeles egen lånepump! En riktig monsterpump – en Medela Symphony. Har snackar vi minsann effektivitet! Har använt mig av Medelas budgetversion Mini Electric hittills och skillnaden är storslagen! Till skillnad från min egen pump, som för så mycket oväsen att man får tinnitus, så är denna så tyst att den knappt märks. Den är dessutom mycket skonsammare åt brösten och utdrivningsförmågan är i helt annan klass, denna reder ut minsta lilla knut och pumpar därav ut ca 40ml mer/bröst än Mini Electric, och snabbare går det – himla lyxigt! 

Från Maitokeittiö får du 20€ per liter mjölk du hämtar in, du för in i egen takt, frysväska finns att låna från sjukhuset, så du förvarar bara mjölken i frysen så länge med namn och datum på. Säg till om du har frågor, eller vänd dig direkt till mjölkköket på 040-6524698.

Jag sa upp dagisplatsen

På torsdag far Tony tillbaka till jobbet, vardagen börjar åter och självutplånande som jag kan vara ibland tog jag för en månad sedan beslutet om att säga upp Elmers dagisplats, som egentligen hade börjat 1.9. Jag vill pröva vara hemma med båda barnen, för jag vet att jag aldrig kommer ångra det, men samtidigt gnager oron i mig om huruvida jag kommer fixa detta ensam. 

Elmer är just nu i en period då han behöver massor med tid och uppmärksamhet. Han är känslig och kräver mycket och testar en något enormt när han inte känner att man har full fokus på honom. Dessutom har han och M totalt olika rutiner. M vaknar oftast andra gången vid 6, Elmer vaknar 5 (igen) eller 5:30, och går då eventuellt med på att sova lite till. När M vaknar ska hon ammas, eller flaskmatas, och så ska det pumpas. Hon sover till dess att Elmer ska ha lunch, men sen är hon vaken i princip hela dagen så när som på en eller två tupplurer om 10 minuter..

Det gör så ont de gånger Elmer vill vara nära, vill upp i famnen, läsa en bok eller göra något annat som kräver två händer, de gånger jag sitter fast med M. Han förstår inte helt hela konceptet med att M är så liten att hon inte kan göra saker själv, och ofta blir han väldigt ledsen över att jag inte hinner med honom. 
Att hitta balansen med två såhär små är så oerhört svårt, känns det som. Kan tänka mig det är fler blivande tvåbarnsmorsor som funderar på det. Kan inte ni tvåbarnsmammor med barnen tätt berätta hur ni gjort, om ni har tips för att underlätta osv?  Tror vi är fler som skulle tycka det var intressant att läsa. 

När hon äntligen somnar

Igår gjorde jag inte mycket annat än satt klistrad vid min dotter, med undantag för några timmar på förmiddagen då jag och Elmer tog tumistid och körde runt förfriskningar med golfbilen på Pirilö Golfbana under deras kaptenstävling. 

M har haft ordentligt med magknip de senaste dagarna, men igår tar nog ändå priset. Inte så att hon har kolik (tack och lov), men om vi säger som så att lillan sov en endaste timme på dagen igår, och hon somnade inte till natten förrän runt halv 11. Det är en lång tid utan paus med en bebis man ännu inte kan interagera med så mycket.. 

Nu undrar jag, är det någon här som har erfarenhet av pysventil? Tänker att det kanske kunde underlätta något att bli kvitt dendär luften i magen.. 

Att nämnas bör ju att hon inatt sen sov mellan 22:30-05:45, i ett streck!! Utan att vakna emellan! Så sova kan hon, bara inte magen skulle bråka så.. 

Hybridbebis och ångest vid amning 

Så. Inför M’s ankomst lovade jag ju mig själv att testa amningen vid BB. Satte inga höga ribbor i och med att Elmers amningshistoria satt färskt i minnet, men det visade sig att amningen funkade bättre med M. Mjölken steg nästan direkt eftersom jag börjat värma upp redan två veckor innan förlossningen satte igång med att massera brösten en liten stund varje dag. Så vi körde på. Den andra kvällen, kvällen innan hemfärd hade jag så ont att jag skrek rakt ut vid varje amningstillfälle, både på grund av såriga bröstvårtor och eftervärkar. Barnmorskorna hade varit förstående när jag förklarat min inställning till amning, men ändå förespråkat och hämtat in diverse gummin och salvor för att underlätta, men den kvällen tog det stop. Jag sa ifrån med att förklara att jag visste att de i deras jobb måste förespråka amning, såklart, men att jag måste få en flaska så jag kunde handpumpa åt M. Och visst fick jag min flaska, tack och lov. M tog den direkt, utan protester, och mina blödande bröst drog en lättnadens suck. 

Väl hemma gav jag amningen ett nytt försök, och det visade sig att den fortfarande funkade hyfsat bra. M hade bra, om än lite snett grepp så tyvärr kvarstod problemet med de såriga bröstvårtorna, problem numero dos var att bebis-stackarn blev fullkomligt dränkt, hon hann inte med flödet alls och det slutade med hulkande läten intill bröstet följt av panikartade hostningar. Vi flaskade igen. 

Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång. 

Så svar till er som undrade, vi skulle ha kunnat amma denna gång, men faktumet kvarstår – jag mår dåligt av det. En gång om dagen, ibland bara varannan, när jag känner att kroppen har ro och jag och M sitter uppkurade i soffan, då kan jag välja att ta fram bröstet istället för att hämta flaskan. Men i huvudsak är det flaskmatning som gäller, och amningen fungerar mest som ett hjälpmedel för att hålla mjölkproduktionen igång. 

Det jag tycker är mest lyckat är ju det att hon utan problem tar bröstet varje gång det erbjuds, trots att hon är en flaskbebis, Elmer glömde direkt hur man skulle göra vid bröstet. Så olika det kan vara! 

Visst kan det knyta sig i bröstet vid pumpningstillfällena också, men mycket mer sällan, och jag vill innerligt att hon får bröstmjölk i minst tre månader, så så här kör vi, och det känns riktigt bra. 

1 vecka VS. 1 månad 

*Lekmattan på bilderna ingår i ett samarbete med Jollyroom tidigare i vår och kommer från ett av favoritmärkena Alice&Fox*

När M var strax över en vecka gammal placerade jag henne för första gången på hennes lekmatta, innan det hade jag inte vågat då Elmer sprang omkring som ett yrväder om dagarna. Numera får hon ligga där under skyddade omständigheter, märker att hon blir så mycket nöjdare när hon får ligga och se sig runt på sin omgivning, och magtid får hon hon mycket av här också då mattan är mjuk, men inte så mjuk att den inte skulle ge något motstånd.

IMG_7012

Gillar dessutom att mattan är gjord på Öko-tex-certifierad bomull och har en yta som är enkel att hålla ren, då den är något glatt. Perfekt för oss med en hund som gärna ska vara med. Blir den riktigt smutsig är det bara att slänga i tvätten!  Flera variationer finns här och några varianter finns även på REA.

Hon var ju så liten här!

IMG_7006

Nu är M redan över en månad, har fått så fort för henne, hon har vuxit ur 50 och är bra påväg att ta sig ur 56:orna också, några 62:or har redan tagits i bruk.

IMG_7031

Just nu är hon så lik mig som liten, ska sätta upp en bild här senare så får ni se själva. 😀 Ögonen är dock Tonys, och läpparna, men helheten blir en riktig mini-Sara.

IMG_7030

”Stor utanpå, men liten inuti.”

Året jag fyllde 5 fick jag en lillasyster. Jag hade då redan en lillebror som var 2 år yngre än mig och mamma hade säkerligen fullt ståhej med att få oss i säng om kvällarna. Särskilt en händelse har fastnat i mammas minne och den har jag fått berättad för mig många gånger. Det var sovdags för oss barn och mamma tittar in hos mig för att säga godnatt, själv är jag van vid att få godnattsaga och sånger sjungna för mig, samt att bli smekt över ryggen, så jag protesterar såklart och vill att mamma skall sitta hos mig, varpå mamma säger ”Nej, Sara, du börjar bli så stor nu att du kan somna själv.”

Men mamma, fast jag är stor utanpå är jag liten inuti.”, kontrar jag då.  

Sen M kom märker jag att jag kräver mycket mer av Elmer. Och visst har han varit tidig med prat och motorik för sin ålder, men samtidigt måste jag påminna mig själv om ett han ju faktiskt ändå är jätteliten. 1 år och 10 månader är ju inte en ålder att utföra stordåd på, utan en ålder där man ska bygga upp trygga relationer och tillit till de man har runt sig. Och jag får vara rätt hård med mig själv ibland för att faktiskt komma ihåg att han fortfarande måste få allt det där han fick innan M kom, för att han ska bli ännu tryggare. Ibland behöver han mig vid nattningen, ibland Tony, och då ska han få det. Ibland vill han sitta långa stunder i famnen, och då ska våra famnar finnas där. Ibland behövs plåster på ett osynligt sår, och då ska han få det med. 

Det är inget fel med att ge honom mer ansvar, för sånt stärker ju honom och hans självförtroende bara. Men han behöver oss lika mycket bakom sig som tidigare, som visar att vi tror på honom och uppmuntrar honom till allt han tar sig an, trots att han blivit storebror och det känns som att han plötsligt vuxit 10cm. 

1 månad gammal M

Den 6.8 blev hon en månad. Lilla M. 

En matglad liten typ som tycks växa så det knakar (närmar sig 5kg), som gärna vill vara nära mest hela tiden om dagarna, men ibland är snäll och timear in en tupplur samtidigt som storebror. Skriker gör hon knappt heller, och vi kan med stor lättnad konstatera att vi nog inte fick något kolikbarn denna gång. ”Man måst få uppleva båda för att inse skillnaden”, som min mor säger.

Och visst har hon ju rätt, för oj så mycket jag njutit av M den första månaden. Trots konstant närvarande känsla av otillräcklighet, och extremt intensiva dagar så har jag ändå lyckats ta dem till vara. Just nu paketerar jag in varje liten glädjestund, särskilt som jag vet att M troligen är vårt sista barn.

Hon är så ”med” redan, så vaken och på alerten och extremt stark i nacken och kroppen, redan sen dag ett. Inte så konstigt att det varit lite obekvämt i magen med så explosiva kickar som hon har. Och strax innan hon blev fyra veckor log hon sitt första medvetna leende, det är jag helt säker på, och så har det fortsatt. 

Kvällstid laddar hon med mjölk som om det inte fanns någon morgondag, och nattetid får jag sova 5-6 timmar i streck, när hon sen ätit somnar hon oftast om utan problem. Hon är med andra ord en total motsats till sin bror och säkert något de flesta skulle kalla för ”lyxbebis”. Alla förtjänar att få uppleva en lyxbebis, och jag är så tacksam, särskilt nu med två barn, att vi fick en.