Vecka 40 – när tiden står still

Jag skulle önskar att detta var ett positivt och hoppfullt inlägg. Helst ett sådant där jag med förlossningsvärkar checkar in för att skriva att ”nu kör vi!”, för att ett dygn senare publicera en bild på instagram av vår lilla bundle of joy där vi skriver att ”hon är här! alla mår bra!”.

Hon är inte här, hon mår nog bra, och det är ju det viktigaste. Jag sitter här med vad som känns som en melon mellan benen, med sammandragningar som hållit på sen februari, med en son som förstått det här med att mamma nog inte har så mycket krafter till att protestera – och därför lever rövare – och med en man på kvällsskifte.

DSC_4508

När jag steg upp igår morse, sömndrucken med värk i hela kroppen, förutom på det enda stället där värk just nu verkligen är välkommen, och kom ut i soffan där en liten kille väntade med väldans massa energi, kramsugen och en hög med böcker framför sig, då brast det för mig. Där skulle jag läsa om Totte, Knacka På och om Kråkan och Mamma Mu, och i stället flödade tårarna ohejdbart ner för kinderna. Elmer såg frågande på mig och sade sen ”mamma?” innan han kramade mig med ett osäkert leende på läpparna, det hjälpte ju inte mycket kan jag säga, och snart satt jag där och hulkade okontrollerat fram åt Tony att ”hon kommer aldrig ut”.

DSC_4511

Magen som är spänd som ett bowlingklot största delen av tiden, trycket neråt är starkt och sammandragningarna kraftiga från ryggen till nedre magen, men det är inte värkar.


Det är sammandragningar. Bara sammandragningar.

IMG_20170702_111041_124.jpg

När lilla M väl är ute kommer allt detta vara glömt och förlåtet. Men visst är det ju så, att man de sista veckorna bara går och letar tecken, man googlar, tappar förståndet nånstans gör man också, och så googlar man vidare. Min frustration rotar sig kanske främst i oron att gå över tiden och att babyn är stor, och i faktumet att jag har ont överallt, utan att ha ont på rätt ställe, jag har varit sjukskriven sen mars för mina sammandragningar, men de har tydligen inte varit till någon nytta alls. Nej, med den här farten är jag gravid ännu i december, ja, ni som varit där vet tankegången. Man går omkring och är arg på allt och alla, fast man ju inte har den minsta anledning till att vara arg på människor som inte har något med ens tillstånd att göra. Men det är väl detdär smekandet av halvfrämmande människor som med sina händer smekandes över min mage, påstår att jag ju ”borde vara och föda redan” som jag bara inte klarar.
Då igen klarar jag inte mycket just nu. Jag är så sjuttons led på detta tillstånd.

Inatt då? Ska vi tro att det sätter igång inatt? Ja, det gör vi!?
Det var väl en molvärk jag kände nyss?

Måste googla..

Att fatta ett själviskt(?) beslut som ändå kanske gynnar alla. 

Egentligen har jag vetat att vi varit påväg hit från första början. Innerst inne kanske jag vetat sen Elmer bara var ett litet knyte. Jag kommer aldrig amma. Jag vill inte. 

Till en början var väl tanken och inställningen att ”jag gör ett försök utan för stor press, går det inte så går det inte”. Men så tänkte jag,  och tänkte lite till, och så insåg jag, att det nog är så att jag kanske inte ens vill. Jag vill inte ta risken att det ändå blir till stress, att jag ändå kommer stå där med någon flåsande i nacken på mig som säger ”har du försökt…? eller har du försökt…?”. Jag vet att förslag och råd kommer i yttersta välmening, men med Elmer var jag så sjuuukt känslig och mottaglig för all typ av kritik, och det trots att jag hade en graviditet bakom mig som helt och hållet saknade tankar av oro eller inre dialoger om att ”min kropp kommer vara roadkill efter förlossningen”. 

Denna graviditet har endast och enbart kretsat kring sådana tankar, och även om jag är så tacksam över att det snart är över, så är jag rädd för de komplikationer en förlossning innebär, både under, men särskilt efter själva förlossningen. Jag litar helt och fullt på barnmorskornas kompetens, men jag litar inte på min kropp. 

Så, med det sagt har jag plötsligt kommit helt på villovägar med det jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg. Jag tänker inte amma. Jag är absolut ingen amningsmotförespråkare, jag önskar att jag kunde känna annorlunda, men jag har haft 9 månader på mig att låta tankarna mogna och nu mognaden de hitåt. När älskade, efterlängtade M kommer upp på bröstet kommer hon självklart få amma, men efter det kommer vi köra utpumpad mjölk och även ersättning i ett senare skede. 

Hur har ni gjort på BB, ni som också vetat att amning inte är ett alternativ för er?

Gör ditt eget iste! Preggoversionen och för alla andra törstiga. 

Från vecka 35 är det många gravida som börjar sporta med att hinkar i sig hallonbladste i mängd och massor. Många i tron om att det ska starta förlossningen, några färre i förhoppning om att det ska hjälpa till vid kroppens läkningsprocessen. 

Det är alltså inte bevisat att hallonbladste ska hjälpa till att sätta igång värkarna, men eftersom man inte ska dricka det förrän vecka 35 är de flesta rätt eniga om att teet kan stimulera sammandragningar. 

Eftersom jag själv är särskilt rädd för ”efter-skedet” hoppas jag såklart att teet ska hjälpa till med en snabbare förlossning, samt mindre blödning och bättre återhämtning. Har därför börjat sörpla jag också, och bara efter någon dag fick jag nog. Det är för varmt med te på sommaren! Så jag fick mig en snilleblixt – iste! 

Gör ditt eget hallonblads-iste:

Koka upp 1,5l vatten, sätt 4 hallonbladstepåsar, eller färska hallonblad, i en värmetålig kanna, (en plastbytta funkar lika bra), häll på vatten och låt dra tills det svalnat, sen får det fortsätta dra över natten i kylen. 

(Vill du ha teet lite sötare kan du sätta i lite honung eller lönnsirap med tepåsarna innan du häller på vattnet.) 

När du väl ska dricka ditt te:

Sätt ordentligt med isbitar i ett glas, pressa över citronsaft, och fyll upp resten av glaset med te. Så fräscht! 

Vil du göra eget iste kan du i princip använda vilken tesort du vill, men använd såklart ditt favoritte och följ samma process. En större sats gör du enkelt med ett 5-10 liters ämbar och löste, som du sedan silar bort. Koka upp sockerlag med lika delar vatten och socker,  som du har färdigt i beredskap och blanda antingen glas för glas, eller så gör du en färdig iste i kanna som du har i kylen, glöm inte citronen, det tar bort dendär beska smaken som vissa tesorter kan ha. Busenkelt och jättegott att bjuda på när du får gäster! 

Mentala och praktiska förberedelser i vecka 38

Så skedde det magiska. Vi passerade 21 dagars strecket och samtidigt steg vi in i vecka 38. Hon, den lilla okända typen därinne är färdigbakad – hon kan och får komma ut när hon vill. 
I samband med detta började även det eeeeeviga googlandet efter tecken på att saker och ting är på gång i kroppen. Ni medgravida eller ni som varit gravida vet.. det är slemproppar, ananas, färdknäppar, molvärkar och förvärkar hit och dit. Det är ju så himla spännande!


Jag minns att när jag väntade Elmer så gjorde jag inte mycket annat de sista veckorna än att satt på pilatesbollen och studsade. Jag gjorde allt på den, såg tv-serier, stickade, åt… hade väl sovit på den om jag kunnat. Jag började egentligen skumpandet i vecka 36, i förhoppningar om att Elmer skulle vända sig rätt från tvärläget han så länge varit fastetsad i, vilket han ju sen också gjorde, pilatesboll eller ej. Sen fortsatte jag för att hålla honom ”där nere”, och för att jag hört att det kunde hjälpa till att få allt att mogna snabbare. Och så satte det ju igång på bf sist och slutligen.

Jag har legat väldigt på latsidan med pilatesbollen denna gång, började egentligen för bara några dagar sedan med att sitta en halvtimme om kvällarna när Elmer lagt sig. Man hinner ju inte riktigt, särskilt inte då man har en 1,5-åring som också vill sitta på den när mamma sitter på den. Men nu är jag igång.

Jag tror inte riktigt på att det finns någon särskilt igångsättningsmetod som man kan ta till här hemma när man väl är tillräckligt trött på att vara gravid, jag menar, till och med på BB kan ju en igångsättning vara i flera dagar. Däremot tror jag att det finns sätt att hjälpa förlossningen att komma igång om det är så att kroppen och bebis annars är redo och mogen. 

19398939_10154834190183121_1683213603_n.jpg

Med Elmer förberedde jag mig väldigt dåligt, jag hade inställningen att ”det är kommer gå hur bra som helst”. När värkarna väl började googlade jag profylaxandning, och inför krystskedet, liggandes på sängen alldeles epiduralpåverkad så började jag googla ”hur man krystar”, haha.

Denna gång har jag/vi däremot gjort följande saker för att både mentalt och rent fysiskt förbereda mig och kroppen på den stundande förlossningen:

  • Som tidigare nämnt, pilatesbollen, den hjälper en ruckbar baby att gräva sig djupt ner och öppnar bäckenet inför vad som komma skall.
  • Förlossningssamtal samt grundlig läkarundersökning – För att få ställa alla frågor och blåsa bort orosmolnen, och för att kolla storleken på bebis och att allt är okej därnere inför en vaginal förlossning.
  • Psykoprofylaxkurs – vi var i Nykarleby i måndags, jag och Tony, för att gå på kurs hos underbara barnmorskan Maria Kronqvist som undervisar om profylaxen de veckor hon är hemma i Finland och inte jobbar i Sverige. Vi fick många viktiga verktyg, jag fick några aha-upplevelser, och det är obeskrivligt skönt att veta att Tony suttit med och gjort allt jag gjort, och hört allt jag hört. Vi är nog mer ett team denna gång tror jag, även om han var alldeles fantastisk förra gången också.
  • Akupunktur. Härliga Maria, som jag bloggat om tidigare och som har sin egen studio hemma hos sig, är både doula, hälsovårdare och utbildar sig till sjuksköterska, så när jag var hos henne i måndags kände jag bara ett lugn sprida sig i hela kroppen, inte bara tack vare nålarna jag fick utplacerade för att förbereda kroppen för förlossningen, utan för att hon verkligen förstår, lyssnar och kan sin sak.
  • Vi, eller kanske främst jag, pratar mycket mer här hemma om mina mål inför förlossningen. Målbilder och delmål. Med Elmer var mitt mål ursprungligen att få honom på bröstet. Men eftersom målbilden förändrades mitt under krystskedet då jag stirrade mig blind på Fantaflaskan som stod och väntade på mig vid handfatet och det enda jag kunde tänka var ”bara jag får ut honom så jag får dricka Fantan” så har jag tänkt steget längre denna gång. Mina mål denna gång:
    – 3 centimeter öppen, 5 centimeter öppen, 7 centimeter öppen, 10 centimeter öppen.
    – Bebis ut!
    – Sys och lappas ihop.
    – DUSCHA!
    – Krama Tony framifrån och nära, nära för första gången på flera månader, minns att det var det bästa jag varit med om förra gången.Hur har ni förberett er inför era förlossningar?
    Vad tycker ni har varit bra att tänka på?
    Och bonusfrågan: Upplever ni att ni själva faktiskt satt igång er förlossning, och i så fall – hur?

Detta har hänt…

Glass har intagits i mängd och massor, även den allra minsta har vi fuskat med några gånger. Det är ju faktiskt sommar!

19398007_10154834190113121_1858739289_n

Elmer har fått ta sig premiärdopp på Kackurs simstrand, vi har villa väldigt nära stranden men hade ännu inte besökt den en endaste gång då jag, Elmer och mamma kollade in den – vi blev positivt överraskade. Hade förberett mig på att Elmer inte skulle vara många sekunds i det kalla vattnet, men mamma fick snällt gå med honom i nästan en halvtimme – han älskade det! När mamma/mommo sedan försökte få upp honom på stranden igen skrek han en massa oförståeliga stavelser innan orden till slut flög ur honom ”BORT EMME BADA!!”.
19415694_10154834190168121_945342674_n
Mamma och Elmer vid min moster villa efter ännu ett dopp i det blå. Den härliga collegedräkten kommer från Pomp de Lux, lätt ett av de bästa köpen denna vår! (På REA nu!)

19415729_10154834194583121_413617890_n
Kört massor med bil – Elmer absoluta favoritsyssla! Vi har en Alfa Romeo på gården som bara står utan att användas och har laddat ur för länge sen i väntan på sitt öde, den har Elmer utlyst till ”Emmes bil” så där sitter han för jämnan när vi är utomhus.

19427597_10154834190108121_401867315_n
Prövat glasögon på villan. 😀

IMG-20170619-WA0000.jpg
Ja, och här har ni något som inte kan klassas som annat än ”total överraskning”. I söndags knackade ett gäng fina vänner på dörren och överraskade mig med babyshowerbrunch (bild från min vän Jennas snapchat). Blev totalt chockad! Där stod ju jag och hackade sallad inför lite söndagsgrillande hos svärföräldrarna och Tony som sitter och matar Elmer meddelar med sina rådjursögon att jag minsann är den som får öppna dörren…

19389878_10154834190203121_1458977375_nKorta och lite längre promenader med och utan Bumblebee ute vid Kackur, eller pingvingång som jag kanske skulle beskriva mitt promenerande för tillfället… Alltså, jag kan inte nog hylla denna vagn! Blir bara mer och mer förälskad i den allteftersom, är så glad att vi fick sålt dom andra två så att denna fick stanna! Kan knappt vänta tills jag får pröva babydelen till den, den är ju hittills helt oanvänd och har så många fina finesser. Borde egentligen filma den här vagnen så ni får se den in action…

Senare ikväll kommer ett inlägg om hur vi förberett oss den sista tiden innan bf, både mentalt och rent praktiskt.

Äntligen lite goda nyheter!

Aah, du underbara sommarvärme. Mig kvittar det om det är soligt eller ej, så länge den här underbara värmen finns här. Blir lika överraskad varje gång jag går ut till tvättrummet för att sätta igång en tvätt och inser att jag kan gå ut utan att ha bråttom in igen pga kylan!

Varmt som tusan är det ju inomhus, särskilt som man bor högst upp på en backe och endast har ett stort pilträd som ger någorlunda skugga. Men det är ju en värdslig sak och man kan ju gå omkring i bara blöja om inte annat, som herremannen nedan så fint demonstrerar.

19191082_10154817748468121_1275848264_n19184433_10154817748463121_1864923431_n

Här har vi varit riktigt förkylda hela bunten, Tony och Elmer har haft feber och nu har Elmer snörvlat färdigt medan jag och Tony dras med halsont och slemhosta ännu, säkerligen en trevlig bieffekt orsakad av lite väl överdriven väderoptimist där när det var varmt men blåsigt i början av juni. Nåväl, huvudsaken är ju att det kom nu och inte sen närmare förlossningen.

På tal om förlossning, igår var jag hos läkare för förlossningsbedömning och noggrann undersökning i anknytning till min förlossningsrädsla. Läkaren jag först trodde jag skulle ha var inte på plats och det blev någon helt annan, men relativt klok blev jag ändå.  Bebisen beräknades väga 2,9kg nu i vecka 37, så drygt ett kilo ska hon upp ännu för att väga som Elmer gjorde när han kom ut, vilket ju stämmer överens med veckorna också, förutsatt att jag går hela vägen. Berättade om min rädsla att gå över tiden och att babyn ska vara stor när hon kommer ut, och vi bestämde oss för en ny undersökning i vecka 40 där vi funderar på hur vi går vidare ifall jag inte fött då.

Blev också häpen över att höra att livmodertappen var mogen och att jag var öppen 1-2cm, har hört att detta skall vara vanligt för omföderskor, men trots det kändes det ju lite häftigt att veta att läkaren bokstavligen känt babyns huvud vid den inre undersökningen, sjukt! Så hur är det, omföderskor, i vilken vecka har ni fött ert andra barn i förhållande till hur mogen livmodertappen var osv? Har det alls något samband, ni förstår ju att man börjar spekulera.

En annan fantastisk nyhet var att bebisen hade fixerat sig och när jag frågade om det fanns risk att hon ännu svänger på sig så skakade läkaren på huvudet med ett litet flin, och underströk även detta med ett ”nej, det kan jag nog nästan skriva under på att hon inte gör, hon var nog så inborrad där och rörde sig inte ur fläcken”, ett annat hallelujah-moment med andra ord!

Hemoglobinet var uppe på 104 vid senaste kontroll, så även där så har det svängt lite, nu är det bara att fortsätta ladda järn, och så var det ju den där förlossningen också.. Så häftigt att tänka att det kan ske närsomhelst! 

En tom säng och ett hål i hjärtat

När Elmer var i ca 7 månader gammal var jag redo att flytta honom till eget rum. En vattenskada i respektive rummet och renovering på det, och Elmer är plötsligt 1 år och 8 månader, drygt. 

Nu är jag plötsligt inte alls redo längre,  utan i stället riktigt, riktigt blödig. I ett år och 8 månader har jag lyssnat på hans andetag, vaknat till hans röst, både om nätterna och om morgnarna. Flugit upp så fort han behövt mig, varit där och vakat när han varit sjuk, vaknat av allt. Nu är sängen tom, Elmer sover sin första natt i egen säng – i eget rum, och jag ligger här och gråter. Dels vid tanken på att sängen aldrig kommer användas av honom igen, dels på grund av att den just nu är tom, och dels för att jag vet att den snart, väldigt snart kommer fyllas med helt nya andetag, andetag jag ännu inte känner, främmande små andetag som jag vet att jag kommer känna precis likadant för när det är dags för deras innehavare att flytta ut. Det bara bränner i mig. Rummet saknar de mest underbara andetagen. 

Min lilla, stora son, när hamnade vi här?