Sara Rasmus

I snart en vecka har vi varit på resande fot. Tony drabbades av influensan förra fredagen men det hann inte bryta ut ordentligt förrän en halv dag efter att vi åkt hemifrån för att ge honom lite vila. Tur för oss eftersom det var en aggressiv sort med magsjuka, feber och värk i kroppen – inget jag hade gett barnen frivilligt med andra ord. Vi har alltså spenderat helgen hos mina föräldrar i Jakobstad och det som bara skulle bli en mellanlandning hos svärföräldrarna blev en lite längre vistelse, vi är nu inne på tredje natten men i morgon funderar vi på att våga åka hem.. Har sån hemlängtan att det är helt galet. Borta bra men hemma bäst är nog så sant så.. Vet inte när jag senast skulle fått en ordentlig kram och jag kommer sitta fast i Tony hela kvällen i morgon ifall vi åker hem.

Barnen går det ingen större nöd på. Både Miriam och Elmer har sovit längre än de gör hemma, Elmers tvåårstrots börjar nå extrema nivåer och det känns som att mitt hår blir en nyans gråare för var dag som går. Rosa förde vi hem i förrgår då Tony är i sådant skick att han klarar av att promenera, och hon var nog minst lika lättad över det som jag.

Har massor med roligheter på gång i mars, bland annat ska jag visa några nytapetserade väggar i samarbete med Aveo.fi. Mitt målande har tagit ordentlig fart och jag har haft rikligt med målarglädje de senaste dagarna. Några alster hittas i vanlig ordning på nyöppnade [thiscreativehaven] som ni är mer än välkomna att följa! Vid 100 följare blir det en liten bujo-inspirerad utlottning. 😊

Det var allt för denna gång! Återkommer när vi landat hemma igen! Hoppas ni får ett fint, framför allt friskt sportlov. Vem här är ledig?

Ni vet ju att när jag är mindre aktiv på bloggen, så är jag desto aktivare på instagram. 🙂 Ni hittar mig på rasmusara.

För lite på en vecka sedan startade jag ett helt nytt instagramkonto. Namnet thiscreativehaven uppkom då jag tänkte att det skulle få bli en tillflyktsort för alla de bilder som inte riktigt ”passar in” i mitt nuvarande flöde, en oas av kreativitet som tillika fungerar lite som en bilddagbok över det jag producerar när barnen inte är i fokus (dvs sover). Följ gärna! När jag nått 100 följare tänkte jag fira med en liten tävling.

Vad gör ni när ni har egentid?

Lustigt det här, hur man börjar tycka att barnen är som en förbättrad version av sig själv. När jag kollar igenom bilder på mig som liten hittar jag många likheter oss emellan, men allt eftersom Miriam blivit större, har hon också blivit mer lik Tony. Gjorde ett litet jämförelsekollage här så får ni själv säga vad ni tycker. Hittar ni några likheter? 🙂

Vi har några riktiga nattsuddare hos oss just nu. Miriam har som ni vet största delen av sitt liv sovit riktigt uselt. Hon är annars extremt enkel att ha att göra med sen vi redde ut hennes mjölkallergi, men nätterna, aaaah, giv mig styrka! Hon vaknar och gråter/ropar oftare än varannan timme och somnar inte förrän hon får mjölk, mängden spelar inte så stor roll så jag är så gott som säker på att hon inte är hungrig, men vatten duger inte heller. Idéer på den?
Utöver det har hon en suverän rutin. Vaknar halv 7-7, sover en kort, en längre och en catnap på dagen, och somnar sen lätt till natten klockan 20, efter ca 3,5h vakentid passet innan. Äter bra, mycket och ofta gör hon också.

Elmer däremot har blivit superknepig att få att sova, så vi har i princip skippat dagssömnen helt, såvida han inte som i morse, stigit upp och börjat dagen på okänd tid (tidigt iallafall).

De senaste veckorna har han vanligtvis börjat komma till oss på natten, efter 3 nån gång, då sover han oftast lite längre, typ till 7, och dessa dagar tenderar bli bäst för alla. Visst, det är trångt i sängen, men man märker att han har börjat utveckla några rädslor för spöken och mörker, och vaknar lättare än vanligt, och det har aldrig varit någon frågan om att han inte skulle få komma till oss på natten. Trygghet först, alla gånger! Blir det jobbigt och vi tycker att barnen väcker varandra med sitt nattvakande, så brukar Tony gå över med Elmer till hans rum i stället.

Det som slagit mig efter mycket prat med andra mammor, samt utifrån egna erfarenheter från när jag var liten och brukade nattvandra till mamma och pappas säng, är att vi, trots att vi nog sover, alltid på någon vänster är klarvakna och vi våra hinner fulla bruk, när något av barnen behöver en på natten. Jag minns hur mamma, i princip så fort jag satte foten över tröskeln till deras sovrum, lyfte på huvudet och frågade hur det var med mig, för att sedan lyfta på täcket så att jag skulle få krypa in. Fanns nog inte många känslor som slog att få krypa intill mamma och pappa när man var liten och mörkrädd. Trygghet som gick att ta på.

Hur är det hos er? Känns det också som att ni i princip är vakna och i standby-läge hela natten trots att ni sover. Eller är det mannen som har lättare att vakna? Här är det ingen vits att försöka få Tony att göra något på natten, såvida han inte vaknar av sig själv – han är totalt omöjlig att väcka, och även om man lyckas, så är han mer en zombie än till någon hjälp. Han vet själv om det, så jag försöker att i så stora drag som möjligt att inte försöka väcka honom, roligare med en trevligare kar dagtid i stället. 🙂

Idag fick vi äntligen samtal från läkaren angående Miriams mjölkprovokation som påbörjades på sjukhuset i fredags och som fortsatt här hemma under helgen. Vi var tvungna att avbryta den igår reda för Miriam var så arg, ledsen och irriterad, samt rödflammig i hela ansiktet, med andra ord var det som vi trodde.

Jag var lite rädd att hon skulle åka ut för sojaprovokation till näst eftersom rådgivningen sa att de ofta gör det med de som är mjölkallergiker – sojaersättning är billigare än mjölkfri så det skulle ha varit nästa alternativ, och vi som inte vill ge soja skulle snällt ha fått köpa den mjölkfria till fullpris utan stöd från FPA.

Men läkaren var suverän, lyssnade, förstod och ställde motfrågor, och när det var klart och jag satte på luren var pappren på väg till FPA. Så skönt! Så nu kör vi mjölkfritt på recept. Känns bra att lillan får det hon behöver, och ni anar inte hur dyr mjölkfri ersättning är, så det var en lättnad att få lite tillbaka för det vi hittills köpt också, såklart.

Ikväll väntar föräldrakurs i Jakobstad, och barnen kommer få hänga med mommo och moffa här hos oss. Lite som en minidejt för mig och Tony tillika. Känns ännu mer berättigat då man gör det av en viktig orsak.

Min lilla, bullkindade blåögda. ❤

Som om det inte räckt med motgångar i form av sömnlöshet, sjukor, RS-virus och what not råkade jag i förra veckan ut för en riktigt konstig magsmärta. Hela natten till fredag låg jag och skakade då det kändes som om någon tänt en eld i magen på mig. Miriam hade mjölkprovokation på fredag morgon och Tony fick ta med henne på det då jag varken sovit eller vågade åka iväg, ifall det hela nu skulle visat sig vara magsjuka.
Under dagen lugnade allt ner sig lite, men på kvällen tilltog det igen och under natten låg magen i brand. Det var så hemskt! Jag var så ofta vaken att jag till och med tyckte att Miriam sov bra, eftersom hon vaknade så mycket mer sällan än mig. På något sätt kom jag igenom utan att bli galen men på morgonen tyckte Tony det var dags för mig att ringa till jouren.

Spenderade sen två timmar på jouren där de först misstänkte blindtarmsinflammation, men när värdena från blodproven sen kom in var allt okej och läkaren tyckte att det som skulle hjälpa mig var ”vila och värkmedicin”. Sagt och gjort. Hem igen med en ond magen och ett recept på värkmedicin som jag inte ens hämtade ut, för att jag var så sur. Tack vare änglar till far- och morföräldrar fick jag ändå möjlighet till vila, och jag låg och slumrade på soffan med värmedyna på magen hela dagen. På kvällen tilltog smärtan igen och det kändes som om magen var fastspänd i ett skruvstäd – hur jag än försökte slappna av i magen var den ändå helt och hållet indragen och magmusklerna spända som gitarrsträngar. Det enda som sist och slutligen hjälpte var värmedyna och 1 gram Panadol som vi hamnade att hämta från grannarna eftersom jag varit så envis och inte hämtat mina tabletter.

Söndagen var återigen bättre under dagen, på kvällen tilltog det igen, men det var lättare än tidigare kvällar och idag har jag kunnat stå upprätt igen. Har ingen aning om vad det var, men jag börjar misstänka magsår eller magkatarr – stress har inte annars påverkat mig, men den senaste tiden har det kanske varit lite väl mycket..

Nu har båda barnen äntligen somnat, och Tony och jag ligger och gör det vi gjort nu de senaste veckorna, ser på Game of Thrones, säkert sjätte varvet för vår del, men det är ju så enkelt när man älskar er serie, vi har så begränsat med tid om kvällarna att vi inte orkar söka något nytt, i rädsla för att det ska vara bortkastad tid. Eller har ni något serie-/filmtips som är garanterat bra?

Foton av Sofia Ylimäki-Lindqvist

Nu kan jag (äntligen) och med handen på hjärtat säga att det äldre barnet i huset är helt och håller nappfri. Vi har slitit våra hår med när och hur vi ska ta fighten, Elmer har varit minst sagt beroende av sin napp, även om han bara haft den under tupplur och på natten sen april, och vi förberedde oss på världens undergång, typ, när det väl var dags.

Liten Elmer för exakt ett år sedan, 1 år och tre månader. ❤

Men det var så enkelt. Nästan löjligt, med tanke på hur mycket vi bävat. Elmer har kunnat bli hysterisk varje gång han velat ha nappen men inte fått den, ibland har han bara fått för sig, mitt på dagen, eller inför en bilresa att det är dags för ”tuttunalle” som han kallar sin fina kombination av nalle och napp, så att det skulle bli såhär enkelt trodde vi aldrig.

Nallen och Tutten, i höstas.

Hur gjorde vi då? Jo, vi valde ett av de många fina tips vi fått, och klippte helt enkelt av sugdelen på de två napparna han hade kvar. Sen lät vi honom hitta dem på golvet ”av en slump” när han väl var vaken och på bra humör.
”Ojdå”, sa han bara ”va hände?” Sen försökte han sätta den i munnen. ”Man kan inte bita? Den e sönder..” Han var inte alls ledsen, utan mest eftertänksam. ”Måste sätta i roskis.” Tyckte han sedan, och så förde vi dem tillsammans till sophinken.

Bara sådär!

Inför nattningen frågade han nog efter dem, men då sa vi bara ”minns du, dom hade ju gått sönder?”. Varpå han fundersamt svarade ”Miriams tuttu inte sönder..”

Nu räcker det med att han lägger sig i sängen med nallen, och så konstaterar han bara ”dom e sönder, gröna och blåa tuttun” (De två återstående var gröna och blå.) That’s it.
Visst, det tar lite längre för honom att komma till ro och somna, nappen har varit lite av en tranquilizer för honom, men det var dags, då vi kände att den påverkade honom så mycket under dagen, allt kretsade kring den.

Nyvaken pappas famn, i höstas.

Nu tycker jag själv att han är betydligt stabilare. Och han som tidigare redan pratat massor för sin ålder har börjat bilda långa, funderingar och meningar, nu när nappen inte är i vägen. Vi hoppas det håller i sig. Kan nog säga, sådär i efterhand, att jag inte vet varför vi funderade så länge som vi gjorde, eller egentligen vet jag ju, för han har varit så beroende att vi varit beredda på sömnlösa nätter, men ingenting har ändrat, han sover likadant (lika dåligt) som tidigare. 😀

Lycka till till er som funderar på att sluta. Och ni som slutat, ni kan väl berätta era storys här i kommentarsfältet, så fler får ta del av dem? 🙂

Ni vet ju att när det är glesare på bloggen är jag desto aktivare på instagram. Kvällens instastory bjöd på grönkålschips, för att fira att båda barnen åtminstone somnat kl 20. Det ger mig 2 timmar innan Miriam vaknar för att äta och förhoppningsvis, somna om, och innan jag också lägger mig.

Gjorde en liten ”omröstning” på min story och ca hälften av de som svarade har inte prövat grönkålschips. Och jag tycker det är så fruktansvärt gott! Så för er som aldrig prövat, så här gör jag mina:

– Sätt ugnen på 150 grader varmluft, eller standardläge 175 grader.

– Ta några blast grönkål, avsköljda och torra och dra av små blad från stjälken, de större bladen kan du dela i mindre bitar så att alla är ganska i samma storlek.

– Sätt den i en skål och ringla över olivolja, krama in oljan så att alla blad blir glansiga och fina av den, de ska inte drypa, men de ska alla vara täckta.

– Sprid ut grönkålen på en plåt täckt med bakplåtspapper, de får ligga ganska tätt eftersom de krymper, men lägg helst inga blad ovanpå varandra.

– Strö över flingsalt eller himalayasalt

– Rosta i ugnen i ca 10 minuter. Men håll koll! De ska alla vara torra och krispiga, inte mjuka i mitten, men de bränns väldigt enkelt, så ta ut dem så fort de torkat!

Grönkål är inte bara gott, utan otroligt hälsosam. Pröva en grönkålspizza med pizzabotten och créme fraiche toppat med grönkål, smulad fetaost och pinjenötter! Himmelskt!

Jag håller på att gå i tusen bitar. Bokstavligen känns det så i kroppen. När kroppen inte får den vila den behöver, inte ens en tiondel, då det känns det så.

Vi har katastrofal rytm här hemma just nu. Barnen sover som mest ca 20 minuter samtidigt numera, 20 minuter där jag får andas, eventuellt dricka en kopp mikrovärmt kaffe eftersom jag inte hann med det vid frukosten, förmodligen äter jag min kombinerade frukost och lunch då också, kanske går på toaletten, sen hinner jag inte så mycket mer, för då vaknar Miriam. Fine, jag vet att det finns de som har det even worse, men någon klok sa en gång att det är onödigt att jämföra sig med andra, för det finns alltid någon som har det sämre ändå.

Nätterna sen, nån gång har jag väl tänkt att vi har det fantastiskt bra ställt att båda barnen lägger sig klockan 20. Men sen då? Om det yngsta sover två-tre timmar, för att sedan bara gnälla sig igenom hela natten, och vakna gång på gång på gång på gång, ibland så ofta som med 10 minuters mellanrum. Det är tortyr. Det finns inget annat ord för det. Att nästan somna, och nästan börja hoppas, för att sedan ryckas upp igen, ur det där härliga, luddiga, nästan-sömn-stadiet. För att sedan stiga upp med storebror mellan 5 och 6, varje morgon.

Kan i skrivande stund inte komma på en mer uttröttande känsla, än den att vilja sova med hela sitt hjärta, men samtidigt känna: ”Äh, vad är det för vits?”.

Sömn är min värsta fiende, och min käraste vän.

Man blir så arg av att inte sova. Hela jag bär på en ilska jag inte tidigare känt, ett odjur som ständigt ligger där under ytan, redo att hoppa fram och ryta till – och det går såklart ut över barnen. Fast det inte borde få göra det. Fast jag inte vill det. Så gör det det.
Jag har alltid sett mig som en bra mamma, en som fått en rätt stor bit tålamod att använda mig av, en som ser möjligheten och inte problemet, och som ser utmaningen, inte hindret.

Allt det är borta nu.
Och den lilla stump som finns kvar av mig är bara stubinen till dynamiten.

Tony, som har andra goda egenskaper, men som kanske saknat det stora tålamodet, har hundra gånger bättre tålamod än jag just nu. Och jag går omkring och är arg på honom, på att han får sova om nätterna, på hans djupa, tunga andetag när jag själv, i ren panik över att inte få sova, sitter och guppar med Miriam på pilatesbollen, upp och ner, upp och ner, och kastar kramdjur på honom när han snarkar (vilket har absolut noll effekt för övrigt), för att jag inte når honom från där jag sitter, och heller inte kan ropa eftersom jag har ett barn i famnen.

Men när jag väl haft mina vredesutbrott där, mitt i natten, som sedan övergått till att gråta, yla och hulka, då börjar jag tycka så extremt synd om mig själv, att jag bara vill krypa upp i hans famn och bli kramad. 
Jag förstår mer än väl varför han inte känner samma sak, (jag har ju nyss varit mer än elak), men ändå kan jag inte låta bli att känna mig både stött och sårad över att han inte ”förstår” att jag behöver en kram.

Ja, ni hör ju. Det skulle kunna vara bättre på många fronter just nu. Mer och mer tror jag på det, att god sömn skulle lösa många problem här i världen.

Nu ska den här skräcködlan sluta gnälla. Det är ju inte sympatier jag är ute efter utan snarare vill jag väl säga att to all you fellow skräcködlor där ute, you are not alone. Men ibland kan det kännas så.

Så låt oss prata sömn, bombardera kommentarsfältet med era sovande, eller icke-sovande barn, samt lite tips och trix, om ni har sådana på lager.

Bild på miniskräcködla, för att mjuka upp textens innehåll en smula.