Nu kan jag (äntligen) och med handen på hjärtat säga att det äldre barnet i huset är helt och håller nappfri. Vi har slitit våra hår med när och hur vi ska ta fighten, Elmer har varit minst sagt beroende av sin napp, även om han bara haft den under tupplur och på natten sen april, och vi förberedde oss på världens undergång, typ, när det väl var dags.

Liten Elmer för exakt ett år sedan, 1 år och tre månader. ❤

Men det var så enkelt. Nästan löjligt, med tanke på hur mycket vi bävat. Elmer har kunnat bli hysterisk varje gång han velat ha nappen men inte fått den, ibland har han bara fått för sig, mitt på dagen, eller inför en bilresa att det är dags för ”tuttunalle” som han kallar sin fina kombination av nalle och napp, så att det skulle bli såhär enkelt trodde vi aldrig.

Nallen och Tutten, i höstas.

Hur gjorde vi då? Jo, vi valde ett av de många fina tips vi fått, och klippte helt enkelt av sugdelen på de två napparna han hade kvar. Sen lät vi honom hitta dem på golvet ”av en slump” när han väl var vaken och på bra humör.
”Ojdå”, sa han bara ”va hände?” Sen försökte han sätta den i munnen. ”Man kan inte bita? Den e sönder..” Han var inte alls ledsen, utan mest eftertänksam. ”Måste sätta i roskis.” Tyckte han sedan, och så förde vi dem tillsammans till sophinken.

Bara sådär!

Inför nattningen frågade han nog efter dem, men då sa vi bara ”minns du, dom hade ju gått sönder?”. Varpå han fundersamt svarade ”Miriams tuttu inte sönder..”

Nu räcker det med att han lägger sig i sängen med nallen, och så konstaterar han bara ”dom e sönder, gröna och blåa tuttun” (De två återstående var gröna och blå.) That’s it.
Visst, det tar lite längre för honom att komma till ro och somna, nappen har varit lite av en tranquilizer för honom, men det var dags, då vi kände att den påverkade honom så mycket under dagen, allt kretsade kring den.

Nyvaken pappas famn, i höstas.

Nu tycker jag själv att han är betydligt stabilare. Och han som tidigare redan pratat massor för sin ålder har börjat bilda långa, funderingar och meningar, nu när nappen inte är i vägen. Vi hoppas det håller i sig. Kan nog säga, sådär i efterhand, att jag inte vet varför vi funderade så länge som vi gjorde, eller egentligen vet jag ju, för han har varit så beroende att vi varit beredda på sömnlösa nätter, men ingenting har ändrat, han sover likadant (lika dåligt) som tidigare. 😀

Lycka till till er som funderar på att sluta. Och ni som slutat, ni kan väl berätta era storys här i kommentarsfältet, så fler får ta del av dem? 🙂