Jag är ju en mästare när det kommer till spontanitet. Visst älskar jag att planera saker långt på förhand också, men när vi för några veckor sedan fick frågan av några vänner om vi ville hänga med på miniresa med dem var svaret mycket enkelt:
”Ja, om vi slipper ta med Miriam!”

Detta kan ju låta lite grymt, och jag känner absolut inget behov av att vara ifrån Miriam, det är bara det, att hon är fruktansvärt dålig på att åka bil. Tonys föräldrar bor bara några kilometer härifrån, men vi slipper inte ens dit förrän hon gnäller, att sitta i vagn och uppleva saker från läktarplats (vagnen) är heller inget hon föredrar, och att kånka omkring på en 10-kilos klimp som avskyr bärsele kommer inte på fråga. Något jag däremot har behov av är att få komma bort och få lite tid med familjen utanför hemmets väggar. Vi har många projekt på gång i sommar, och jag känner att vi bara naggar varandra i kanterna här hemma, Elmer är dessutom inne i sin mest känsliga fas hittills, och jag känner en stor längtan att få lite kvalitetstid med honom.

Så vi åker bort i två dagar, till Nådendal för att besöka mumintrollen och sen vidare till Viking Grace på ett dygns kryssning. Och som Elmer pratar om det! Det enda han gjort här hemma sen vi berättat om det är att leka båt och prata båt. Vi ska ”åka med stora båten till Mumindalen, och jag ska krama Ville Viking-katten, och jag ska inte köra båten, kaptenen ska köra den, och pappa ska inte köra, han ska äta mat, med Elmer! Och Wendel ska dit, och Wendels mamma kan köra båten när vi äter..” osv.

Det blir nog bra, och det märks att det inte bara är Elmer som väntar, utan även jag och Tony. Två dagar är inte mycket, men jag tror det blir helt perfekt!

Miriam då? Hon ska bo hos mommo och moffa på villan, så henne går det inte minsta nöd på! Lite pirrigt är det ju förstås, att lämna henne hemma, men jag tror detta är bästa lösningen för alla.

Har ni nån gång lämnat ena barnet hemma, när ni åkt på resa?