Best year ever

Hade jag vetat för två år sedan att det skulle krävas en världsepidemi för att få mig att skriva något här igen.. Plötsligt fick jag ro nog att sitta framför det gamla datorskrället igen och plötsligt hade jag förvillat mig till WordPress. Av ren nyfikenhet ville jag se om jag ännu mindes mitt lösenord, och visst, det gjorde jag ju, så här är jag.

Tänkte att det kunde vara skönt att skriva av sig då och då, i dessa märkliga tider kan det vara bra med en dagbok för att hålla sig själv något så när frisk i huvudet.

Inte mycket har ju egentligen förändrats. Barnen växer, Elmer är 4 och Miriam blir snart 3. Det är alldeles galet. Än mer galet är att jag blir 30 i år. Storfirare som jag är slängde jag fram förslaget åt Tony att 30 inte räknas om jag inte får fira det, så om inte 30 får firas med buller och bång i år på grund av coronakrisen, så fyller jag 30 först nästa år, basta. Några månader är det ju ännu kvar till juli, men jag känner på mig att vi nog inte kommit ur det värsta då ännu, det värsta är ännu framför oss, gissar jag.

Vi har nu levt hemmaliv i drygt en månad, give or take. Barnen har tagit det rätt hårt. Elmer har gråtit sig till sömns några kvällar för att han saknar dagis, Miriam tar det rätt bra, hon är mer introvert än Elmer, som sin mor, men visst har vi fått kämpa för nya rutiner. Tack och lov för vädret och för att detta inte kom i november. Vi går mot ljusare tider och det märks på folks optimism. Vi har haft några veckor med vackert, soligt vårväder, och då hör det ju liksom till att vi ska få en snöstorm i april. Varför inte, liksom? Allt annat är ju totalt upp och ner nu ändå.

Vi tillbringar stor del av tiden utomhus. Dels tack vare det ovannämnda vädret, och dels (och kanske mest) på grund av att barnen skulle flå varandra levande så småningom om de var tvungna att vara inomhus dagarna i ända. De har nog grälat mer de senaste veckorna än vad de gjorde hela förra året.

Man uppskattar saker och ting så mycket mer nu, sånt man inte tänkt på tidigare. Självklara saker som mat på bordet, tak över huvudet, en egen gårdsplan, friska barn, familjen, någon att krama om, att få bo i ett land som Finland, telefoner och videosamtal, faktumet att Tony får jobba.

Vi kommer ur detta, men det kommer säkerligen ta en stund.
En tröstande tanke är att hela världen är i samma situation.
En värld som kommer se mycket annorlunda ut när detta väl är över.
We are all in this together.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s