Gårdagen tog en liten skrämmande vändning. I förr går och igår hade det varit mer stressigt än vanligt på jobb- och hemmafronten, jag hade rensat i rabatter och knådat deg och lyft en del. Så jag var rätt mör när jag anlände till sommarstugan och magen var spändare än vanligt, särskilt längre ner. Vi skulle precis sätta oss till bords när jag kände något varmt i byxorna, väl på toaletten hade jag haft en liten blödning och min mor rådde mig att ringa och kolla upp det. De tyckte att jag skulle komma in och visa upp det, så stackars T hann inte ens sätta gaffeln i första potatisen förrän vi körde iväg mot Kokkolas förlossningsavdelning.

Allt visade sig vara okej, men läkaren rekommenderade vila några dagar och tyckte det var bra att vi kom in och visade upp det. Dessutom fick vi se lill*n därinne och plötsligt förstod jag hur det kommer sig att jag kan få sparkar i vänster och höger sida av magen samtidigt, h*n kan tydligen både boxas och kicka. H*n passade även på att visa upp sitt vackra lilla ansikte och vinka lite.

Vi fick åka tillbaka till villan igen, och vi hade en skön midsommar med härligt sällskap. Mer om det i ett annat inlägg.
Visst blir man rädd när sånt här händer, och man hinner tänka väldigt mycket på den korta vägen mellan Kackur och Karleby, kan jag lova. Men man förstår ju samtidigt varför de hellre ber en komma in när något är avvikande. Och jag är så otroligt glad att det finns barnmorskor. Vilka fantastiska, outtröttliga människor de är.

Idag är det soffläge som gäller.

På vägen tillbaka bestämde vi oss i princip för ett namn, det var tydligen så verkligt helt plötsligt, att befinna sig på förlossningsavdelningen och höra babyskrik. Och när vi såg ett par gå hem med en liten typ liggandes i ett babyskydd gick det sakta upp för oss båda att här kommer vi vara igen om några månader för att hem vår alldeles egen nybakade bebis.