Såhär i babytider får man klart konstatera att andra saker får bortprioriteras lite. Inte helt förstås, men annars vardagliga saker som att äta, sova, duscha, ja, till och med betala räkningarna i tid kan vara svåra att lyckas med, i alla fall inom rimlig tid. Men man överlever, för att man måste, man tvingar sig orka trots att sömnsaldot för länge sen åkt på minus. Man förskjuter hungern tills den knappt märks av längre, och kompenserar allt för ofta med något snabbt och sött, är man klok har man lärt sig och hamstrar i stället nötter eller liknande, för att få upp energin snabbt. Duschandet måste jag medge att jag själv haft problem med, kombinationen av fett hår, unkna armhålor och för lite sömn är ingen hit, alls.

Det finns dock en sak som enligt mig aldrig ska bortprioriteras, trots att alla ovanstående behov inte tillfredsställts på alltför lång tid – relationen till din partner. Visst, det finns inte nära på samma tid för mys och gos och långa samtal och djupa diskussioner. Tvärtom kan diskussionerna väldigt lätt gå till korta meningar som ”när åt han?”, ”har han bajsat?” och i värsta fall ”ssschh!”. Men det fina är, att eftersom vi lärt oss att åsidosätta våra behov lite, så kommer man långt på ett ”tack” eller en varm hand på axeln, eller en kram mellan blöjbytena. Jag minns den fantastiska känslan då jag och Tony fick se en hel film innan Elmer vaknade.   Man lär sig uppskatta allt smått, och plötsligt blir alla mysiga stunder något man värdesätter högt, och absolut inget man tar för givet.
Så fast det är tungt, och man ibland bränner av på varandra och snäser till, uppskatta varandra, beröm, uppmuntra. Den där lilla babyn kommer växa upp, och fast han/hon alltid kommer finnas i ditt liv, så kommer han/hon så småningom flytta ut, även om den dagen känns långt borta nu.
Men din partner är du fast med hela livet ut, så ta hand om varandra.

jag och min fina man, morgonen efter vårt bröllop 2014