Det går ett mantra i mitt huvud just nu. Ett överlevnadsmantra. Det har pågått i några dagar, i fredags började det på allvar, närmare bestämt.
10-30 sekunder, that’s all I got. Ibland inte ens det. Sen börjar gråten. Först är det gnällgråt, som så småningom eskalerar i hysterisk ”jag ska få som jag vill”-gråt. Ibland gråter vi tillsammans, han och jag. Igår stämde jag in i fulgråten inte en, utan tre gånger. Det känns som om jag håller på att gå under, och skulle inte nätterna funka så bra som de gör så skulle jag nog (nästan, troligtvis) göra det också.
Högst på önskelistan just nu är att få sätta sig i ett hörn och inte göra någonting förutom att stirra in i tomma intet, eventuellt dregla lite. Efter det kommer väl vårstädning, och kanske göra något för mig själv, duscha gjorde jag igår – hur skönt som helst!
Elmer tycker dock att all tid och uppmärksamhet varenda vaken sekund ska avsättas till honom, ibland räcker inte ens det. Han gråter sig till sömns i vagnen, vaknar upp gråtande, gråter på golvet, på mage och rygg, gråter i gymmet, gråter till och med sittandes i famnen för att han vill ner på golvet, men sätter jag ner honom gråter han igen. Igår grät han till och med när han fick sin favoritmat – batat, för varje sked grät han. Har han växtvärk, tandsprickning? Är han irriterad och frustrerad för att han inte kan ta sig framåt?! Jag blir galen. Och mantrat fortsätter i huvudet: det är bara en fas det är bara en fas det är bara en fas…
Sara Rasmus 
lider med dig o sänder kraft!! ❤
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla
Kram!
GillaGilla
❤
GillaGilla
Skickar också en kram! Det kommer ju gå om även om det int känns så då man är där mitt i. Kämpa på!
GillaGilla
Tack Alice! Ja, det går ju om! Men nog är det tungt då man är mitt i det, som du säger! ❤
GillaGilla
Tack för att du så ärligt delar med dig! Jag känner igen mig i nästan allt du skriver, har gjort det ända sen er lilla kille föddes. Precis så där minns jag de första månaderna med min son också, en massa faser man försökte kämpa sig igenom och ”överleva”. Upplevde aldrig den där gosiga bebisbubblan och det mesta kändes jobbigt… Det börjar vara några år sen nu och jag kan säga att det blir bättre, och jo det är en fas som går över. Även om det inte känns så när man är i det. Och jag skulle ha kunnat spy galla på alla som hela tiden påminde om ”att njuta för de växer så snabbt”. Just då ville jag inget hellre än att han skulle växa till sig. Vår kille sov knappt något på nätterna och hade inte mannen tagit hälften av nätterna hade jag blivit galen… Kämpa på! De blir bättre!
GillaGilla
Ingen orsak! Ja, man kan verkligen bli trött på sådana kommentarer! Själv kan jag inte VÄNTA tills han växer lite, nu är han så otroligt klängig! Han är alldeles underbar, men just den här åldern tycker jag inte är njutbar någonstans! Tack!
GillaGilla
Styrkekram! Hoppas det blir bättre för er snarast.
GillaGilla
Tack Sabina!
GillaGilla
Jag känner så igen mig. Hade nästan glömt tiden. Jag minns att jag skällde ut rådgivning för att de påstått att allt var så fantastiskt bebistiden, de var de inte. Överleva dagen var det som gällde för oss. Vår dotter är snart 3 år och nu jag njuter av tiden. Hoppas de blir bättre snart för er! Styrka till er föräldrar!
GillaGilla
Tack Sanna! Tänk att rdg kan säga något sånt! De som får höra om så många olika fall! Längtar längre fram i tiden, trots att alla ska säga att jag ska njuta NU!
GillaGilla