Idag åkte jag på snabbvisit till Jakobstad för att söka upp något jag inte sett röken av på 9 år, något som jag sen länge tryckt ner i någon låda i barndomshemmet och bara lämnat åt sitt öde. Jag fann dem i skicket jag lämnade dem i, med lite jord mellan dubbarna – mina fotbollskor.

Tony har sedan något år tillbaka varit med och startat ett lag vid namn Rödsön Veikot, eller RöVe, som det så fint kallas. I år tyckte några fina människor att det var dags att forma det första kvinnolaget inom RöVe. Enter Rödsön Veikot Pimuna!

Vår första träning var sådär officiellt ikväll, vi skulle spela tillsammans med några tjejer ur GBK’s B-juniorer. Jag var skitnervös. Det kändes som om jag var tillbaka där på grusplanen som 11-åring och skulle genomföra min första fotbollsträning med ett helt främmande lag. Som tur kände jag några i laget, och detta lag är en blandning av nya och gamla spelare i alla möjliga åldrar! Och.det.var.så.roligt! I en och en halvtimme sprang vi (jag) runt med andan i halsen och jagade bollen, tränarna tyckte att det var ypperligt läge att första träningen ordna en träningsmatch mot fjortonåriga pojkar. Det tyckte inte jag. Inte först. Men efter några minuter hade jag glömt att jag var stressad och nervös och efter matchen förstod jag ju att det var ett rätt smart drag för tränarna att se vad de har att jobba med.

Det känns riktigt bra nu, jag har saknat lagsporter som korgboll och fotboll som jag spelat under hela min ”ungdom”. Jag har saknat gemenskapen, lagandan, och jag tror att vi kommer få en riktigt fin en! Detta var precis vad jag behövde. Och tillsvidare har vi bara en träning i veckan, så mina ben har en vecka på sig att återhämta sig och komma underfund med hur de funkar igen – skönt!