De senaste veckorna har det gått upp för oss att den här tiden hemma med Elmer inte är för evigt. Helt sjukt, men den 15.7, en dag efter min födelsedan är officiellt sista dagen på föräldraledigheten, sen är det vårdledighet som gäller.
Vårdledigheten jaa.. Från första början var tanken att jag skulle stanna hemma med Elmer tills han var två år. Lätt att säga. Men vill jag att Tony jobbar sig alldeles slut på kuppen? Nej. Fönsterbyten och andra större och kanske lite mer oväntade utgifter sätter sina spår i plånboken. Det är inte en självklarhet det här med att stanna hemma med barnen tills de är två, ibland går det bara inte.
Dagisansökan är inlämnad. Tunga ord alltså. Det riktigt skär i mig att tänka på, men just nu har vi inget val. Blotta tanken på att lämna en 9-månaders på dagis får mig att rysa, när jag hoppade in på dagis förra året minns jag att jag tänkte att ‘hur kan man sätta så små barn på dagis’?! Det var tydligen ord jag fick äta upp, men inte svider det mindre för det, känns mer som ett nederlag från min sida, men jag har mer förståelse för de som lämnar barnen tidigt på dagis. Man vet aldrig var bakgrundshistorian kan vara, och inte har man något med det att göra heller!
Men hur gör man?! Hur klarar man av det!? Ni som satt era barn tidigt på dagis?
Hur klarar barnen det? Jag antar att dom klarar det bättre än man själv, men ändå!
Berätta gärna lite om era erfarenheter kring detta.
Jag har sagt till mig själv att något dagis far han inte på förrän han åtminstone kan gå, och den klena trösten är väl att på dagiset vi sökt till jobbar en av Elmers fina faddrar, och en av mina bästa vänner. Måtte han få slippa dit!
Mammas älskade lilla klimp, hur sjutton ska jag hålla ihop om du far på dagis?!
Sara Rasmus 
det är inte lätt, har varit i samma position med vår 2a. Son du skrev är det tacksamt att barnen nog tar det bättre än vad mamman kanske gör 😉 även om det är en klen tröst. Har du alls möjlighet att bara ha halvtid dagis till att börja med? Min erfarenhet var att man får ta det en dag i taget, det kommer att bli skrik ja, men lita på att dagispersonalen vet vad de gör och låt dem guida er till dagisvanan. Ta med ngt till tröst, mjukisdjur eller snuttefilt eller vad som fungerar för ert barn, och försök själv vara lugn när du släpper av på dagis så att barnet får en positiv upplevelse av det.
GillaGilla
Hej du Sara! Var inte orolig,vi dagistanter (vuxna) gör allt för barnens skull på dagisen. De får famn och tröstan,de får individuell skötsel,om saken inte är så,kräver du det. Du har all rätt för ditt barns skull,kom ihåg det 🙂 alla har inte möjlighet att vara hemma,det förstår vi som jobbar med barn ❤ Det jag vill att du skall göra är att bekanta er ordentligt med dagiset och egenvårdaren. Var alltid öppen och ärlig i saker angående ditt barn,också om det är negativt. Det blir nog bra skall du se. Kämpekram till er! hälsn,en dagisvuxen
GillaGilla
Ush då va synd! 😦 förde själv min flicka till dagis då hon var 2 och gör samma med lillebror om allt går bra. Men tur iaf att det finns dagisar som tar emot så små 🙂 lillen kommer att klara sig hir bra som helst. Jobbat på flera olika dagisar och alla de små är så otroligt bussiga där, och de får lite mer uppmärksamhet oftast, då de helt enkelt behöver lite mer stöd och hjälp i vardagen 🙂 men förstår nog att ditt mammahjärta blöder lite
GillaGilla
Det var likadant hos oss. Dottern var 1 år när hon började. Dessutom fick vi mycket kommentarer om att man nog har råd att vara hemma man måste bara prioritera annorlunda. Såna ord sårade för med huslån var jag tvungen att söka mig i jobb.
Dottern grät vid varje lämning i ett halvt år. Jag grät i bilen när jag lämnat. Personalen ord om att de går över så fort du lämnat var till ingen tröst. Klart jag visste att de går över snabbt men de var sjukt jobbigt 😢
GillaGilla
Melvin förde vi till dagvårdare när han var 10 månader och hade precis börjat gå med stöd. Just som er hade vi heller inget val, för vilken barnfamilj behöver inte pengar? Sist pch slutligen gick det mycke bättre än jag föreställde mig, men då igen är jag en ganska kall/ hård person med ”bita i suräpplet” attityden. Om det blir som tänkt så är Hampus ett år när han för börja hos dagmamman, och det också för att jag ska kunna ta in pengar också förrän jag börjar studera igen. Men nu fasar jag mer för andra barnet, jag har mycket svårare att släppa tager om den babyn när det kanske inte blir flera barn i framtiden. Tacka vet jag dagisinskolningen, den ger en ganska mjuk start trots allt.
GillaGilla
Stackars barn! 😦
GillaGilla
Tror int denna kommentar gör det lättare för Saras familj att lämna på dagis = onödig kommentar 🙂
GillaGilla
Tror inte att denna kommentar gör det lättare för Saras familj att lämna på dagis = onödig kommentar 🙂
GillaGilla
Vår dotter började dagisinskolning vid 10/11 månader och det har gått jättebra. Jobbar själv 80% måndag-torsdag vilket betyder att vi har fredag som en riktig vara hemma mys dag 🙂 Jag fick jobberbjudande då när hon var 10 månader och eftersom jag inte hade något fast jobb så ”kunde” jag inte säga nej. Jag har planerat in lite extra tid på mornarna när jag fört henne, så att hon får mysa i min famn innan jag lämnar henne om hon velat 🙂
GillaGilla
Jag började jobba då vår Molly var 1år och sju månader. Då tog min mamma alterneringsledigt ett är och tog hand om Molly när vi jobbade. Efter det året började Molly hos dagmamma med två andra barn, och det har nog gått bra. Fast hon alla dagar sagt att hon saknat oss. Däremot har jag aldrig riktigt försonat mig med tanken på att lämna bort henne om dagarna. Och till hösten blir det ändring på det när jag själv stannar hemma för att arbeta som dagmamma. Ett beslut jag är jättelycklig över.
GillaGilla
Vi har tre barn och de har alla börjat på gruppfamiljedagvård genast då föräldraledigheten tog slut, eftersom omständigheterna helt enkelt var sådana då. Första barnet var det absolut inga problem med, det gick som en dans. Tvåan gick det ännu lättare med, eftersom hon hade storasyster med sig. Trean tog det också riktigt bra, trots att han inte hade någondera av de äldre med sig. Det har egentligen varit värre att få igång rutinerna igen efter semestrarna, för (det här vill du egentligen inte läsa) naturligtvis vill barnen allra helst vara med sin familj, åtminstone till en viss ålder. Vi har haft perioder på ett par månader då barnen börjat gråta redan flera kilometer innan vi svängt till gruppis eller att de sagt redan på lördagen att de ju inte kommer att åka till gruppis på måndagen… Barnen vänjer sig nog vid allt, men det beror mycket på hurdana signaler föräldrarna sänder. Barn är superkänsliga för hur de personer de litar på reagerar och följer naturligtvis deras reaktion. Det märks otroligt bra med våra tre; om mellersta systern är ledsen börjar minstingen också gråta ❤ Därför är det bara att förhålla sig så neutralt som möjligt till det hela och som med allt annat så snabbt som möjligt få igång en enkel rutin som ökar på barnets trygghetskänsla.
Dagispersonalen kan sin sak och de är empatiska människor som gör sitt bästa och oftast lite till. De har otaliga gånger sagt åt mig att barnet slutar gråta genast då jag åker, men det är förstås lite svårt att tro. En gång då jag lämnade killen vid gruppis glömde jag blöjorna i bilen och gick för att hämta dem medan han blev gallskrikande i dagmammans famn. Det tog mig inte många sekunder, bilen stod parkerad precis framför dörren, men då jag försiktigt öppnade dörren igen var han hur glad och nöjd som helst! Total omvandling!
Jag hörde ett tips av en mamma som sa att genast då de kommer hem från dagiset sätter de sig ner och läser en saga. Då får barnet tanka närhet till föräldern och vice versa plus att det gör gott åt den språkliga utvecklingen. Och efter den stunden är det lättare att få göra vardagssysslorna ifred. Hos oss har vi också tankat närhet genom att sova i samma säng medan de är små, beroende förstås på om alla inblandade faktiskt lyckas sova ordentligt då.
Som du redan sa så är det värre för föräldrarna än för barnet och du kan lugna dig med att vi alla någon gång har gråtit i bilen/på bussen eller senast på jobbet, men det blir definitvt lättare med tiden. Och snart kommer du säkert också att se det fina i förkylningstider mm., för då "måste" man ju stanna hemma med sitt lilla gryn 🙂
Det kommer nog att gå bra ska du se. Min minsting fyller tre år i början av nästa år och nu är omständigheterna äntligen sådana att jag kan stanna hemma med honom ett halvt år ❤
GillaGilla
Vi sätter vår dotter på dagis nu när mammaledigheten tar slut då är hon 9,5 månader. Sambon jobbar 75 % och får ej jobba mer då han e på läroavtal och får skit lön som vi inte skulle klara oss på om jag skulle vara på vårdledigt. Vi har varit en vecka på inskolning redan och hon verkar trivas väldigt bra och jag tror att det kanske blir lättare att lämna henne där när hon är så liten för hon glömmer oss när vi inte är med henne men blir glada när vi kommer tillbaka. Hon kommer vara ca 3 dagar per vecka på dagis. Visst har jag en klump i magen och mår dåligt över detta men vi vill kunna ge dottern en bra framtid och att vi ska kunna ha pengar att köpa saker åt henne samt ha råd med mat. Tror också att hon kommer lära sig mycket och utvecklas mycket då hon får lära sig av andra barn
GillaGilla
vår dotter började dagis då hon var 11 månader och det har gått väldigt bra. hon är nu 1 år 6 månader och hon stortrivs, pratar om sina kompisar och sina dagistanter varje kväll. själv jobbar jag på ett annat dagis så visst kändes det lite orättvist att behöva lägga sitt eget barn på dagis och sedan sköta om andras barn.
GillaGilla
Min dotter började också på dagis när hon var under 1 år.
Visst oroar man sig mycket. Går med skuldkänslor och allt som kommer med att vara förälder.
Jag tror ändå att vi som vuxna kan ha stor inverkan på hur det blir. Att försöka hålla humöret och presentera dagis som en rolig sak. O där finns ju massor av kompisar! Själv började jag också dagis som myyycket liten. och har nog inga trauman av det. tvärt emot! Och vår dotter? Hon fyller 6 i sommar och har älskat att vara på dagis!
Det som hjälpte mig var att satsa all positiv energi på all den tid man spenderade tillsammans och mindre på den sorg som orsakas av tiden ifrån varann! All styrka åt dig! Det blir nog bra!
P.S. Bara ni vet vad som behövs för att få er vardag att rulla. Lita på er instinkt! Barn lider även om föräldrarna e hemma, men för utmattade för att egentligen vara fullt närvarande. ❤
GillaGilla
Vår yngsta började som 1 åring – nu har det gått ca 3 mån sen han började. Och det har gått bra, bättre än jag trodde! Han trivs, leker med de andra barnen, får massor av uppmärksamhet från personalen och en superglad att fara dit. Klart i början var det gråt och klagan men det gick över ganska snabbt trots allt.
Ibland kan man inte välja det som man vill, men det kan bli bra ändå!
GillaGilla
Det kommer nog att gå riktigt bra! Ibland kan det vara lite tufft i början. Men det är personalens jobb att ta hand om barnen på bästa sätt. Jag jobbar själv på ett dagis med 0-3 åringar och har haft ett par riktigt små som börjat. De anpassar sig förvånansvärt fort och fäster sig mycket vid personalen. På de flesta daghem har man nu också egenvårdarsystem. Det innebär att en person har 4 egenvårdarbarn som man så att säga känner bäst och har extra koll på. Barnen har en vuxen som är hens egen och som hen kan ty sig till lite extra.
Försök om det är möjligt att han inte får så långa dagar alternativt någon ledig dag i veckan. Och låt honom tanka mycket närhet då ni är hemma.
GillaGilla
Jag kan tala utifrån en barnträdgårdslärares perspektiv. Ju yngre barnet är destofler famnar finns det oftast för just det barnet på daghemmet. För ingen som jobbar på dagis kan motstå såna små charmtroll. ❤️ Så om en liten blir trött t.ex ute på gården så finns det alltid en famn att tillgå. Och just så små barn har ofta lätt att gärna gå upp i famnen på andra än de egna ”dagistanterna” också. Visst kommer det att skära i hjärtat på dig att lämna honom ifrån dig. Och visst kan det hända att sonen gråter. Men det behöver inte heller vara så. Vår minsting i gruppen på mitt nuvarande jobb var också bara tio månader då han började i höstas. Han var hur nöjd som helst från dag ett och grät inte en enda morgon då han började förra hösten. Och han är den största solstrålen på daghemmet och smälter allas hjärtan. Men det är såklart olika från barn till barn.
Hoppas att sonen får plats på ett toppendaghem med bra personal. Vi erbjuder hembesök till nya barn (frivilligt) och jag tycker att det är jättebra att träffa barnet i dess trygga hemmiljö. I samband med att inskolningen börjar. Be också personalen att skicka sms hur det har gått efter lämnandet på morgonen, sen då du har börjat jobba igen. För oftast går det ju hur bra som helst, även om det kanske trillar nån tår då barnet blir lämnat. Och det är ju en trygghet för dig också att få det bekräftat att sonen nog mår bra sen.
Jag har själv fyra barn och har njutit mest av småbarnstiden under deras liv. Och jag jobbar helst med de yngsta på dagis. Jag känner en stor ära över att få ta del av min fina flocks (1-2 åringar) utveckling under deras tidiga år på dagis. Och jag älskar mitt jobb och skulle kunna låna alla dagisbarnen hem till mig. Fast kanske inte alla på en och samma gång. 😉 För det är ett så härligt gäng småttingar. Livliga och fyllda av glädje. Med önskan om en bra start på dagislivet sen då det är dags för er! Med många varma vuxenfamnar för sonen. ❤️
GillaGilla
Trist att du inte kommer få göra som du helst önskar. Men det kommer gå bra så här också! Min son älskar dagis och har gjort det från start. Vi hade turen att få ett litet dagis där alla känner alla. Det finns många trygga vuxna, tydliga rutiner och de som jobbar är proffsiga med utbildning för just att ta hand om små barn. Just nu är jag ju själv vårdledig och det är inte så roligt ekonomiskt. Men det är nu ”bara” ett halvår så vi får lov att klara det. Jag vet att jag aldrig kommer att ångra det senare. Och jag är förstås väldigt glad och tacksam att vi ens har möjligheten att ha det så här. Stor kram till er!
GillaGilla
Vår förstfödda blev lagt på dagis när han var 1 år. Det gick så bra! Jag hade fasat för att missa alla hans utvecklingssteg och de första stegen (vilket jag nog gjorde, jag jobbade kvällsskifte men pappan var med honom), men så var det inte alls. Jag tyckte det var ”enkelt” att sätta en så liten på dagis, han förstod ju egentligen inte så mycket och det blev snabbt hans vardag.
GillaGilla
Liam började på dagis när han var 11 månader och det gick hur bra som helst. Han var glad då man lämnade honom på morgon och när man hämtade honom på eftermiddagen. Han grät aldrig och hans egenvårdare var så underbar! Kontakten med dagiset fungerade jätte bra. De första månaderna var han kortare dagar, men senare blev det kl. 8-16. Och som nån tidigare påpekade så har de yngsta barnen mera famnar, och de minsta grupperna är ju oftast mindre i storleken å flera ”tanter”.
Jag började jobba när L var 11 månader eftersom jag ville, och tyckte jag hade varit länge hemma när jag var sjukledig hela graviditeten. Jag tror nog alla familjer gör beslut som passar dem bäst. Alla har inte möjlighet att välja att vara hemma tills barnet är 3 år. Lycka till sedan väl när de börjar 🙂
GillaGilla
Vår tvåa började i dagis när han var 11 månader. Vi båda måste ha jobb för att kunna få bostadslån. Det har gått väldigt bra! Han är en harmonisk gosse med tvåårings ”itkupotkuraivare” emellanåt. Jag trivdes dessutom inte att vara hemma, tyckte det var rätt långtråkigt så mig passade det ypperligt att fara på jobb. Sen är man ganska trött när man ger allt på jobbet och ska orka med de egna barnen eftermiddagar/kvällar..det är en annan historia
GillaGilla
Kommer du att ta något vanligt dagsjobb då? För är det inte mest kvällstid du har jobbat med mary kay? 🙂 Det kommer säkert att gå bra.
GillaGilla
Jag har inte heller möjligt att vara hemma med O p.g.a. lån som ska betalas. Vi har däremot privilegiet att få ha såna arbetstider att vi får vardagen att rulla utan dagis (hoppas vi iaf). Det här med dagis tänker jag att har fått en alltför negativ klang. Att barnet (eller barnen) ska vara hemma med mamma eller pappa tills de är tre är egentligen ett ganska nytt fenomen. I många kulturer är det ännu idag vanligt att t.o.m. små barn tas hand om kollektivt. Man ammar det barn som är hungrigt och tröstar det barn som gråter. Huvudsaken är att barnen har trygga vuxna runt om sig. Att ha vuxna runt sig 24/7 har inte heller alltid varit en självklarhet. När jag kände mig dålig för att jag satte ner en gråtande O för att själv få gå på toaletten när han var liten påminde farmor mig om hur det var när hon var mamma. På morgonen ammade hon och gick sen för att mjölka korna, ibland skrek barnen när hon kom tillbaka, ibland var de nöjda men de skulle aldrig ha tänkt tanken att ha barnflicka. I jämförelse känns dagis som ett bra alternativ. På rådgivningen sa de också åt oss att man inte alls ska ha dåligt samvete för att börja jobba tidigt. Många mammor känner sig som en bättre mamma när man får göra nåt annat emellanåt vilket ofta gör att man är mycket mera närvarande de timmar man sen är hemma tillsammans.
GillaGilla
Det är bra att passa på och jobba nu när du har bara ett barn. Eftersom ni vill ha flera barn så kommer du ju att få vara hemma med Elmer sen också. När man har flera barn och måste betala flera dagisavgifter så är det svårare att få någon ” lönsamhet” i jobbandet. Då kanske man måste betala mindre på huslånen en tid och vara hemma istället men den perioden blir kortare om du jobbar lite nu. Dessutom verkar ju Elmer vara väldigt framåt och kommer säkert att klara sig fint, men jag förstår dima tankar och känslor.
GillaGilla
En kompis i USA satte just ut på Facebook hur jobbigt det varit att få igång amningen med sitt barn men att hon nu äntligen lärt sig och nu är hon taggad att få deet att fungera med pump då hon går tillbaka på jobb snart. Barnet är knappt två månader. Jag vet att inte hjälper i känslan du har i relation till ditt barn för att skilja sig från sitt eget barn är aldrig lätt även om det är bara för en stund. Men jag skriver det här som en påminnelse om att 1 år är en ganska ‘hög’ ålder i jämförelse med vad som anses socialt ok i andra länder. För mycket av våra känslor handlar också om vad som är ok i samhället i stort och då vi inser det så kan det kännas lättare att leva med besluten vi blir tvungna att fatta – ibland emot vår egen vilja. Lycka till!
GillaGilla
Tidigare i livet har jag nog dömt de som lagt barn på dagis tidigt alltför hårt. Sen jag själv fått barn vägrar jag döma någon annan förälder. Alla psyiskt friska föräldrar gör ALLTID sitt bästa. Dagis är till för mammor och pappor som måste/vill arbeta. Själv tänker jag börja studera igen när min plutt är nio månader och mår inte alls bra när jag tänker på det. Dagis börjar hon på först när mina studier och vårdledigt tar slut, men det märker jag att alla inte tycker låter sunt, alltså att ha hemma ett barn som är 2-3 år.
Blir så varm i hjärtat av alla fina människor som stöttar här i kommentarsfältet, underbart! 🙂
GillaGilla
Maxi började hos dagmamma när han var 1 år och en månad, för att jag skulle börja studera. Det gick hur bra som helst och vi hade möjlighet att pussla lite så han bara behövde vara 3-4 ggr i veckan och relativt korta dagar, vilket var skönt. Nu har jag fått ett vikariat som jag verkligen vill ha vilket leder till att även Antonio kommer få börja dagis när han är 1 år och 2 månader. Det känns ok, men självklart lite jobbigt eftersom jag älskar att vara hemma med barnen. Jag kommer att jobba heltid men J har ju korta och oregelbundna dagar så jag försöker tänka att barnen kommer få mycket värdefull tid med sin pappa 🙂 Lycka till, det kommer nog gå bra. Barnen växer ju och blir större hela tiden så även om första tiden säkert kommer kännas tuff så är det bara att blicka framåt. Man värdesätter mera tiden tillsammans sen efter jobbet eftersom man vet att man inte har hur mycket tid som helst tillsammans.
GillaGilla