Igår postade jag ett inlägg om min milda panik (som säkerligen kommer växa sig större allteftersom augusti närmar sig) över att Elmer ska på dagis vid bara 10 månaders ålder. Jag förväntade mig några pekpinnar och pikar som ”men allt beror ju på hur man prioriterar” och ”vill man så finns det alltid en lösning”. Av de 23 kommentarer som trillade in under gårdagen fanns där en endaste, futtig liten trollkommentar! En kommentar som nog inte hade så värst mycket tanke bakom. Hade den kommit först hade jag nog loggat ut för dagen, men jag skänkte den inte en endaste tanke för när den kom hade det redan kommit så många tröstande ord och uppmuntringar, samt erfarenheter ur era egna liv som berättade om hur bra det gått för de flesta att introducera barnen till dagis.
Som jag misstänkte var/är det värst för föräldern.
Jag jobbade en vecka på dagis förra året och fick redan då en uppfattning om dagismiljön och framför allt, hur kunnig och välutbildad/välinformerad personalen är.
Har många gånger därefter sagt ”tacka vet jag dagistanter, vad gjorde man utan dem!?”, för de gör verkligen ett fantastiskt jobb!
Trots att mammahjärtat bara bränner i bröstet på mig vid tanken på Elmer på dagis så känns det så otroligt mycket lättare efter att ha läst era kommentarer! Ni är verkligen guld allihop! Är så tacksam över att ni tog er tid att svara på mina frågor och berätta om era erfarenheter. Otroligt vad ord kan göra.
Så från djupet av mammahjärtat – tack! Ni är bäst!
Sara Rasmus 
Åh suck, hade skrivit en lång kommentar på telefonen och så försvann allting… Lagom roligt! 😦 Så nu startade jag datorn och skriver om allting istället.
Att klara sig på bara en lön + vårdbidraget är verkligen inte lätt, det är ju både lån och räkningar som ska betalas, man ska ha mat på bordet och så vill man ju kunna köpa det dottern behöver i klädväg och annat också. Och dessutom har vi planer på en massa renoverings-, bygg- och trädgårdsprojekt som vi gärna skulle vilja förverkliga någon gång också. Ibland kan jag må riktigt dåligt för att jag inte kan köpa det jag vill (menar nu inte en massa utsvävningar men t ex om jag ser ett fint plagg åt dottern så får jag tänka efter både en och två och tre gånger om hon verkligen behöver det och jag har råd innan jag köper det), och det är ju inte heller roligt att inte kunna bidra så mycket till mat och räkningar heller. Vill verkligen inte att min man ska jobba halvt ihjäl sig! Men hittills har vi klarat oss, men i längden blir det nog ohållbart så jag antar att jag så småningom får börja se mig om efter något jobb. Systemet är verkligen inte gjort för att man ska kunna vara hemma med sina barn, det är riktigt surt! Jag har också tänkt som du, att hur har folk hjärta att sätta så små barn i dagis, men nu förstår jag så mycket bättre. Alla har tyvärr inte möjlighet att stanna hemma, hur gärna de kanske än vill. Och då är det ändå tur att vi har en bra dagvård här i landet, med personal som kan sin sak och tar hand om våra små! Det kommer säkert att gå hur bra som helst när Elmer börjar dagis, som alla skrev tidigare så är det väl nog värst för en själv. Tror också att det går smidigare ju yngre de är, att de är mer ”anpassningsbara” då. Själv började jag dagis först året innan jag började skolan (hade gått i dagklubb någon dag i veckan året före men det var liksom inte alls samma sak, att börja på dagis var så mycket större) och det var verkligen hemskt när mamma lämnade mig då jag förstod innebörden av att bli lämnad helt ensam med en massa främmande barn och dagistanter, var helt otröstlig.
Ditt inlägg om att sätta Elmer i dagis rörde verkligen upp känslorna för mig, måste jag säga… För just beslutet om vad jag skulle göra när min mammaledighet tog slut i vintras var något jag verkligen kämpade hårt med. Vill ju inget hellre än att få vara hemma med vår dotter så länge som möjligt, och tanken på att sätta henne i dagis när hon är så här liten slet hjärtat i tusen bitar… Till sist blev det nu så att jag stannar hemma ännu en tid, vet inte hur länge. Situationen i mitt fall är lite knepig eftersom jag jobbat som vikarie och därför inte har något jobb att gå tillbaka till utan hamnar att söka nytt så småningom. Och att hitta något nytt i dessa tider är ju inte det lättaste när det dessutom borde vara ett jobb som funkar rent praktiskt med dagistider och annat.
Tack för att du tog upp ett viktigt ämne! Detta är något som berör många men få kanske vill prata öppet om, att man helt enkelt inte har möjlighet att vara hemma med sina barn. En stor kram till dig! 🙂
GillaGilla
Jag har nog alltid tyckt att barnen skall vara hemma så länge som möjligt och vill själv också vara det om jag får barn i framtiden. Men jag tror inte heller att barnen tar ”mer” skada av att vara på dagis.
En sak som lämnade väldigt stark i mitt minne från då jag var på min dagispraktik för fyra (!?) år sedan. Jag var på ett tvåspråkigt dagis i Sibbo med 0-3 åringar. Jag kommer ihåg en ung småbarnsmamma med en liten flicka på 10 månader. Mamman var på ”bekantning” med dottern och satt och pratade med mig en stund. Hon berättade att hon inte egentligen skulle vilja lämna henne på dagis men att hon inte riktigt hade något val. De hade svårt att få ihop det ekonomiskt och hon hade varit utbränd just innan hon fått barn så hon var väldigt trött. Hon upplevde att hon inte riktigt ”orkade med” son dotter som hon skulle vilja heller. De hade bestämt att hon skulle börja jobba deltid på prov och se hur hon/dottern klarar det.
Redan efter ett par veckor märkte man stor skillnad på dem båda. Dottern hade det bra på dagarna och mamman hade ett jobb som hon trivdes med. Det gjorde att hon ”orkade mera” med dottern sedan. De två fick en väldigt fin relation.
När de var på besök var flickan väldigt gnällig och klängig och sökte alltid sin mammas uppmärksamhet, vilket inte mamman riktigt orkade/kunde ge. Med tiden märkte vi hur dottern kunde ”släppa” sin mamma bättre på morgonen, vinka glatt för att sedan leka och förstå att mamma nog kommer att hämta henne senare, När hon kom på eftermiddagen var det ett kärt återseende, men inte gnälligt och klängigt som innan så for flickan såg sin mamma. Nu hade mamman mer enegri som hon ville lägga på dottern och de kunde leka utan att flickan gnällde så fort mamman tittade åt ett annat håll.
Med andra ord, dagis var ”räddningen” för den familjen.
Klart att allt har två sidor, men jag kände att jag ville dela med mig av en fin sida 🙂
GillaGilla
❤ saknar er båda! allt kommer gå galant och jag är säker på att E kommer få det hur bra som helst på dagis. Du skriver så bra inlägg med ärlighet och öppenhet. Jag reflekterar ju själv aldrig över saker som har med föräldrarskap att göra, och det är skönt för mig också att få en inblick. Stor kram!
GillaGilla