Ibland brukar jag tänka, att när Elmer gråter, speglas mina misstag som mamma i hans gråt. Tanken är inte på något sätt tröstande, men brukar fungera för mig som vill ha svar och förklaringar på allt. Inte mår jag mycket bättre av den tanken, men ibland ser jag ingen vettigare förklaring.

Idag var en sån dag, Elmer valde att sova sin första tupplur först klockan 12, det var sent, det visste både jag och Tony, och jag visste att jag skulle stå inför ett beslut senare, att hålla honom vaken, eller ha en sen tupplur och därmed skjuta upp hans läggdags lite.

När Tony åkte till jobbet åkte jag och Elmer in till stan, för att fördriva tiden och för att handla. Elmer var hur nöjd som helst, som han oftast är när han är på shoppingtur. När vi väl kom hem var klockan halv 6, han hade alltså varit vaken i 5,5h redan, vilket är rätt mycket för Elmer, nu fanns dock ingen återvändo längre, han var tvungen att vara vaken till sängdags.

Vi förflyttade oss mellan olika rum för att få tiden att gå och för miljöbytet. Jag städade upp i sovrummet, bytte lakan, torkade damm och dammsög, Elmer var nöjd. Det var inte förrän i slutet av dammsugningen som han började gnälla, så jag tog honom till ett annat rum, bytte blöja och satte på honom pyjamas. Helt plötsligt var killen hysterisk, och när Elmer blir trött blir han oförsiktig, under tiden jag fixade mjölk åt honom hann han halka och slå huvudet i golvet, han blev ännu mer hysterisk och grät tröstlöst i famnen på mig.
Han var så trött att han nästan somnade sittandes i min, utmattad av gråt, jag skämdes som en hund och grät nästan jag med.

Så jag bäddade ner honom i vagnen, satte flaskan i mun på honom och tog ut Rosa på hennes kvällspromenad, Elmer somnade innan vi hade lämnat parkeringen, med käkarna så hårt sammanbitna att jag inte ens fick in nappen i munnen på honom.
När jag väl flyttat över honom i sängen protesterade han inte alls.

(bild från en annan dag)

Fick nog inte många mammapoäng idag. Man tycker att man gör det som är rätt för sina barn, att man alltid ser till barnets bästa, men ibland tappar man bort sig själv, och man blir tvungen att fråga sig om det man nu gjorde var mer praktiskt för en själv, eller för barnet. Jag antar att jag tappade bort tiden i stan, han var så nöjd att jag helt enkelt inte förstod att försöka få honom att sova, och när jag väl insåg att det var för sent ville jag inte längre försöka med en tupplur eftersom jag visste att det skulle dra ut på hans sängdags, vilket skulle innebära att jag skulle få mindre gjort ikväll.

Det är en svår balansgång. Och mammahjärtat bärs hela tiden ute i det öppna, redo att rycka in, och totalt blottat för alla yttre smällar och nederlag. Idag fick Elmer ta största smällen, även om jag känner mig alldeles manglad av hur tungt det blev på slutet så känner jag mig om möjligt ännu mer manglad över hur mycket han behövde lida av det.