”Ikväll har jag helt och fullt kapitulerat inför råddorna som tagit över detta hus och nu låter vi de allra sista krafterna gå till en enda sak (sak och sak) – Miriam.

Igår kväll somnade hon inte förrän klockan 22, och när hon väl gjorde det, sov hon en halvtimme och skrek i en timme i streck. Utan någon särskild anledning, men helt och hållet tröstlöst skrek hon. Sen gav hon upp och somnade och vaknade sen tre gånger mellan halv 1 och halv 6. Hann tänkta att vi åtminstone får sovmorgon, men icke, Elmer skulle upp innan halv fem och Miriam, som jag tänkte att säkerligen drar en riktig sovmorgon nu då hon vakat så länge, hon vaknade halv 6, och halv 9 – för att inte sova mer på resten av dagen.

Nu sitter jag här, klockan närmar sig halv 1 och Miriam har skrikit sen klockan 8. Sovit har hon inte gjort sen halv 9 i morse, så när som på två 20 minuter långa tupplurer.

Stundvis somnar hon här i famnen min. Men vaknar, gnäller och slutligen, skriker, så fort jag sätter ner henne i sängen, trots att jag lägger mig bredvid.

Tusen tankar far genom huvudet. Är allt bra med vår lilla tös? Har hon ont? Vad började som en lugn, go sömnexpert till bebis har gradvis blivit ett barn jag står alldeles handfallen inför. Plötsligt har jag inte den blåblekaste aning om hur man tar hand om en liten, jag har tappat all kunskap om barnavård! Jag bara står där och vaggar detta vilt skrikande barn, hör hennes ångest, hör henne bönfalla att någon ska bort allt det dåliga, allt ont, allt som för henne gör att hela hennes existens hänger på en skör tråd.

Jag vaggar och vyssjar, men inget tycks hjälpa. Känner hjälplösheten komma, känner att jag sakta blir dränerad på den där urkraften alla mammor lär ska besitta, urkraften, som heter just det för att den stiger till ytan när all annan kraft sinar. Men nu sinar min urkraft också.

Så håller vi på. Sitter ihop som ett, i en lugn vaggande dans. Den ena klänger sig fast, kanske vid hoppet, men också vid självaste barnet, den andra ger efter allt mer, börjar kanske sakta förstå, att här finns ingen ondska att hämta.

En halvtimme går, och ytterligare en, klockan har blivit 01:30 när jag äntligen får sätta ner min dotter i sitt trygga babynest intill mig, utan att hon vaknar. Smeker henne över hjässan gång på gång, försäkrar henne om att hon får sova, att hon inte har någon eller något att vara rädd för. Vi sover tre timmar, äter, och så två till. Sen vill hon upp.”

Miriam är helt klart en baby över vår svårighetsgrad just nu. Det allra konstigaste är ju att hon gått från lugnet och nöjdheten själv till detta – en väldigt missnöjd och krävande baby som nu dessutom börjat skrika så fort något är fel, särskilt om kvällarna. Jag försöker mig på uteslutningsmetoder, är det övertrötthet, magknip, öronvärk utvecklingssprång eller ont någon annan stans?! Till slut, när man cirkulerat i samma bana tillräckligt länge tänker man bara: ”Jag är helt enkelt en urusel mamma, det finns ingen annan förklaring.”

Nej, innerst inne vet jag att jag inte är en dålig mamma, men det är svårt att tänka annat ibland då inget vi gör tycks hjälpa Miriam. Älskade lilla skatt.

Vi måste bara ta dag för dag nu, vet ju att sånthär brukar ändra. Men trots att Elmer hade kolik känns det här nästan svårare, för vi har ännu inte den blekaste aning om vad som ligger bakom domdär skriken. Jag önskar så innerligt att jag visste hur jag ska hjälpa henne.