3 månader har gått sen vi fick ett nytt litet liv att rå om. De första tre månaderna har varit både dalar och toppar, men jag har ändå njutit av dem på ett helt annat sätt än kan gjorde med Elmer.
3 månaders-strecket var alltid en av mina målbilder med Miriam. Dels för att jag upplevt 3 hemska första månader av kolik och sömnlöshet med Elmer, och dels för att jag på någon vänster fått för mig att PSD minskar avsevärt efter 3 månader.
Miriams tre första månader har inte gått att jämföra med storebrors. Elmer som inte somnade förrän sent, och inte alls sov om nätterna i många, många månader, skrek och var missnöjd så gott som jämt höll på att göra mig lätt smågalen. Nu är jag också lätt smågalen, men på grund av livet, inte på grund av Miriam. 😉
Miriams första två månader gick förbi rätt obemärkt. Men under den senaste månaden har vi verkligen fått lära känna henne mer.
Hon vill inte längre ligga som en baby utan ska helst vara upprätt och framåtvänd, så hon får se hela världen och vad den har att erbjuda. Antingen så, eller över axeln. Hon vill inte gärna bli lämnad länge ensam på golvet, och hennes blick är knivskarp när den följer med allt som händer runtom henne. Skulle hon få bestämma hade hon gärna legat och diskuterat med någon hela dagen, och så fort man möter hennes blick spricker den upp i världens leende som gör att hennes hamsterkinder gör ögonen till bågformade springor.
Redan på tvåmånaderskollen var hon över 500g tyngre än vad Elmer var vid samma ålder, så denna tös brås verkligen på sin Michelingubbe till mamma – jag var väldigt korvig och go’ när jag var liten. Liksom mig föddes hon med nästan svart hår, men jag får med lite sorg i hjärtat (och inte alltför stor förvåning) konstatera att inte heller hon får behålla det, för i rötterna ser man redan ljusare hår växa fram. Är det inte intressant hur det funkar?! Elmer som är en sån lintott just nu blir troligen brunett som sin far när han blir äldre!
Första skratten började kommer förra veckan, de är ännu inte så regelbundna, och trots att hon skrattat åt en sak en gång behöver det inte vara att hon gör det nästa gång, men väntan på nästa gurglande skratt gör vardagen fylld av små överraskningar.
Nätterna sover hon bra, vaknar oftast bara en gång om natten. Dagarna var tidigare katastrofer, men under bra dagar kan vi till och med få till en lång dagslur på några timmar. Det krävs en hel del vaggande men när hon väl ger upp brukar det oftast gå vägen.
Blir kär i henne om och om igen, varje dag. Varje dag jag får lyfta henne ur spjälsängen, lägga henne på sängen och mysa vidare en stund, innan vi stiger upp, eller jag stiger upp med Elmer. Hon är så förtjusande underbar och samtidigt som jag njuter av varje liten stund där hon ännu är såhär liten, så kan jag knappt vänta på att se vad som väntar runt hörnet.
Sara Rasmus 