Det är sent, alltför sent, än en gång förstod inte vi att gå och lägga oss samtidigt som du, men du hade bråttom i säng inatt, efter att knappt ha sovit på hela dagen.
Lyssnar till dina snarkningar,
de överraskar oss sporadiskt, får oss att skratta till i sömnighetsdimman.
Även när du sover har du förmågan att få oss att le.
Där och då, när jag ligger helt stilla på rygg,
med händerna på min mage, förnimmar jag dina sparkar,
de som en gång fanns där, de som en gång höll mig vaken till långt in på natten.
Jag kunde till och med känna på dina små fötter när du sträckte på dig där inne.
Du som en gång bodde inuti mig,
som jag en gång fick nära och hålla vid liv bara genom att själv leva,
har nu plötsligt gett oss liv i stället.
Ett liv med ett värde som saknar motstycke.
Ett stort liv. Ett värdigt liv.
Ett liv där allt har en mening,
och du utgör själva kärnan.
Sara Rasmus 