Klockan är snart kvart före 3 på morgonen. Sitter i soffan och stirrar ut genom fönstret i ett fläckfritt hem. Talkoarbetarna var här igår kväll igen, mamma kom klockan 10:30 på morgonen och gjorde mig sällskap i mitt försök att få snyggt här till veckans första fest. Hur ja någonsin trott jag skulle få allt detta klart på egen hand är ett sant mysterium. När jag tänker tillbaka på hur länge vi jobbat, hur många dagar, timmar, bara för att få huset i skick så inser jag hur lite JAG gjort i det hela. Med andra ord; utan talkoarbetare, ingen 25-åring. Jag hade varit en blöt, geléaktig pöl någonstans. Vet inte var jag hade fallit, men helt klart hade jag gjort det många gånger utan den enorm hjälp jag fått den senaste veckan. 

Tony har varit en klippa, helt sjukt vilket tålamod han haft den senaste veckan! Och när man pratar tålamod så kan jag utan att vara elak, för vi vet det båda, säga att hans tålamod inte är det allra bästa. Han har MÅNGA andra fina kvaliteter istället. Vildingen i magen har varit mindre vild de senaste dagarna, som ett tyst kontrakt mellan mor och barn att sparkarna gärna kunde få vara lite mindre intensiva under de dagar då vi har intensivt schema på utsidan i stället. Ikväll bröts kontraktet och bebis kickade igång sparkfabriken igen, till min glädje och lättnad, hade verkligen saknat det. Nu sitter jag och njuter av hur små fötter trycker upp mot magen, jag skulle nästan kunna ta i dem. 

Som ni kanske förstår har jag sömnlös natt i natt. Min första under graviditeten. Det kan bero på det intensiva tempo jag haft, men det har inte stört förr. Och jag var verkligen skittrött när jag bestämde mig för att stiga upp och sträcka på mig istället för att vrida runt i sängen, men det kröp i hela kroppen, som om jag hade usel blodcirkulation, särskilt i benen. Så nu har dom fått lite stretchning och knådning, för hoppas det hjälper. 

Rosa märkte rätt fort att jag inte var kvar i sovrummet, trots att jag suttit här i soffan alldeles tyst. Hörde klorna mot laminatgolvet och trötta lufsande steg innan hennes mörkbruna, sömniga ögon plötsligt tittade frågande på mig från golvet. Efter mitt godkännande hoppade hon upp bredvid mig och ligger nu ihopkurad här intill mig i stället. Vi har varit tillsammans i snart 4 år, hon och jag. Jag hade precis fyllt 21 när jag skaffade henne. Var en vilsen ung dam som inte visste mycket om världen och livet, fat jag trodde jag visste allt, hjärtat var lite söndrigt och jag såg inte vad som var bäst för mig helt enkelt. Det skulle ta ett tag till innan jag gjorde det. Rosa var med mig under allt detta, såg allt, förstod såklart inte, men delade trots allt all min sorg, och på ett sätt kan man väl säga att hon bar en del av den. Hon var ju den enda jag släppte in. Är så otroligt lycklig över att jag inte lyssnade på mamma som var så otroligt starkt emot att jag skaffade en hund då jag var ”så ung”. Det var jag kanske, men jag ångrar ingenting, ingen Rosa, ingen jag, har jag tänkt ibland. 

Igår kväll (natt) när vi skulle lägga oss  funderade jag högt att vi ju borde närma oss 100-strecket – 100 dagar till bf – the final countown. Efter en stund tystnad utbrast Tony att nej, den borde vi ju gått förbi redan eftersom bf är 14.10 och jag fyller år den 14.7. Så nu är det 92 dagar, 3 månader fram till beräknad nedkomst. Vi hade spräckt gränsen för över en vecka sedan! Nu lär det gå obarmhärtigt snabbt har jag hört.

Enligt hur vi räknar borde jag vara 25 år gammal nu. Det stämmer väl inte riktigt eftersom jag tror jag är född på kvällen. Men varför dra ut på det? Jag är väl 25. Brukade förr säga att åldern bara är en siffra, och det står jag väl nog egentligen för än i denna dag. Men lite pirrigt ändå, 25 år, ca 1 tredjedel av livet på jorden är förbi, halvvägs till 50.. yada yada.. Det är bara det att 25 känns har en så mycket starkare innebörd nu än vad mina tidigare födelsedagar haft, jag blir mamma om 3 månader. I princip är detta sista födelsedagen på ca 18 år då dagen är helt min egen. Jag älskar ju att fira, och tycker födelsedagar är dagar då man verkligen ska få ta ut i svängarna, oberoende ålder – du är kung för en dag, helt enkelt. Nu får jag äran att royalisera ett nytt litet liv i stället, inte bara en gång om året, utan varje dag, precis som min mor och far gjorde med mig – jag var en prinsessa varje dag. Nu låter detta fel. Jag blev inte bortskämd och överöst av gåvor dagarna i ända, nej, men varje dag kände jag mig speciell, jag dög precis som jag var, jag var guld. Så borde alla barn få känna sig. 

  

Det är lätt att veta hur en bra förälder ska vara utifrån mina egna, ingenting har någonsin fattats mig och jag har alltid fått komma till dem med mina dilemmor, oavsett hur stora eller små. De har fört över så många goda egenskaper på mig, alla har jag inte ännu anammat, men många är de jag eftersträvar; mamma ser något vackert i allt, hon sätter alltid andra före sig själv, vilket inte alltid är bra, men man mår alltid bra efter att ha spenderat en stund med mamma, hon har bara en sån otrolig förmåga att få alla människor att lysa. Pappa vill hjälpa alla, och är en evig optimist, han hittar något bra i allt och har inte svårt att vända något dåligt till något bra. Tidsoptimist är han också, något som syns väldigt tydligt i mig, på gott och ont, kan vissa, särskilt han jag bor med, tycka. När jag var liten fanns det inget pappa inte kunde fixa, han var och är Superman, jag tror faktiskt det. Men en gemensam nämnare för både mamma och pappa är nog ändå Kärlek. Så mycket kärlek som de bara ger och ger. Tack för det. 

Jag ska försöka släpa mig tillbaks till sängen nu. Nu är jag pigg som en mört och klockan är nästan 4. Gissar dock att jag inte kommer ha lika stor tur med piggheten när jag vaknar nästa gång. 

Hoppas ni får en härlig 14 juli, ni, Frankrike och Kronprinsessan Victoria!