Antar att anledning till att jag inte skrivit på några dagar är för att det helt enkelt inte funnits något att skriva om. Dagarna har spenderats på villan med fina människor i lugn och ro. Inte mycket att säga om det.

Magen växer och trots att jag mår bättre än jag gjort på länge, energin är på topp och jag har minimalt med krämpor, så är jag otroligt trött på att vara gravid. Har gått in i fasen där INGENTING längre går på mig! Jag går med gylfen öppen och långa linnen på för att dölja glappet, vanliga klänningar och blusar stramar och spänner och sitter skitfult och sätter jag på mig något lösare ser jag ut som ett tält. Folk frågar dagligen om det inte är dags snart och jag får bara le och säga att det nog ännu är långt över 2 månader kvar. Skulle gå på gammaldagstog idag då vi har Jakobsdagar på gång, men gick igenom en kort längd med försäljningsbås innan jag gav upp, människor har såklart inte för vana att kolla ner på varandras magar för att se om den man möter är gravid eller ej, vilket resulterade i armbågar och knuffar och andra mindre trevliga kroppsdelar mot magen. I stället för gammaldagstorg gick jag i diverse olika butiker för att se om jag skulle hitta något som passade min överdrivet konvexa kroppshydda, men utan resultat, vilket såklart gjorde mig ännu mer stressad och slutade i en gråtattack innan jag skulle iväg till jobbet tack vare dumma preggohormoner. Vet att detta inte egentligen är något att klaga över, det hör ju liksom till. Men jag vill ha ut ungen,
helst NU, så jag kan få tillbaka min gamla kropp och börja mysa med liten på utsidan i stället.
Magen igår, vecka 29 (28+2). Kom ut snart! 
Igår gjorde jag och T en klassiker, vi skulle på stan tänkte vi, jag njöt av att inte ha bråttom och fixade mig över en timme, väl i stan strosade vi på i mindre än en timme, för att sedan ge upp och återvända till villan. Vi tänkte göra ett nytt försök ikväll, men tvivlar på att vi stannar mycket längre ikväll heller…
Jag har ”leidon” så att säga.

Bebis i magen tycks iallafall trivas. H*n har alltid varit en liten galning ända sen jag först började känna sparkarna, men nu märker man att h*n försöker hitta en bra position att ligga i. Magen är knölig om vart annat och oftast när jag suttit en stund och stiger upp så drar h*n fram sin nya akrobatövning och hela magen spänner till av rumpan/ryggen/huvudet som plötsligt trycker  upp mot naveln eller ner mot urinblåsan osv… Känns även tryggt att veta att vi kommit över den där kritiska gränsen och att skulle det hända något så bebis kom ut tidigare så är chanserna mycket stora att h*n skulle överleva. Sådär annars känns det rätt skönt att vi gått in i tredje trimestern, nedräkningen börjar sådär officiellt i vecka 30, då känns det plötsligt som att vi nästan är framme.