Månad: augusti 2015

Häromdagen skulle det vara palaver hemma hos oss, Tony och några av hans fotbollsgrabbar skulle slå ihop sina kloka huvuden för att ta viktiga beslut angående deras älskade lags kommande säsong. Vi hade spenderat hela dagen på villan och parkerade snabbt vid ABC för att T skulle köpa förnödenheter i form av korv och tilltugg. Jag vill vänta i bilen så som vanligt kom ju frågan: ”Ska du ha något?”. Mitt direkta svar var ”en låda jordgubbar”, vilka jag ätit tonvis av denna sommar, samma gäller sockerärtor för den delen. Listan utökades senare med mjölk och banan, vilket går väl åt det också tack vare att min nya morgonmålsrutin inkluderar just banan, all-bran, jordgubbar och mjölk.
T hade inte lätt att hålla sig allvarlig när han, med ett skratt och ett snabbt svep över håret på mig konstaterade att ”vet du att vi nog denna sommar spenderat mer pengar på dina jordgubbar och ärtor än på riktig mat?!”, varpå han frustande kliver ur bilen för att göra sina uppköp.

Där och då slog det mig hur bra vi har det. Inte över det faktum att vi faktiskt har råd att bokstavligen hälla i oss jordgubbar, om vi så ville, men över att en sån liten sak kan starta en argumentation. På en väldigt lekfull nivå dessutom.

T och jag har alltid haft ett rätt lekfullt sätt att argumentera småsaker på, nästintill skämtsamt, när vi väl menar allvar så brinner det dock nästan i knutarna, men det finns väl en fin balans i det också antar jag. Men gemensam nämnare för dessa argument är trots allt det att det aldrig är stora saker vi bråkar om, bråkar gör vi snarare för att vi tycker olika och för att den ena kanske känner att den inte blir tagen på fullt så stort allvar som man kanske skulle önska.

Är så himla tacksam över det liv jag fått, och över den man jag fått att dela detta liv med. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för bara vi öppnade ögonen. Det är dags att vi gör det med andra ord.

Inte en gång under hela denna sommar har jag känt någon desto större lust att lägga mig på gården och sola. Vädret har varit så usselt att när det väl kommit en bra dag har man använt den till något vettigare än att, ja, bara sola. Dessutom har jag inte haft någon solstol vilket är betydligt viktigare än man kan tro för preggoladies. Det har varit så otroligt känsligt på lutningen av stolen, särskilt den senaste månaden, eftersom jag så lätt börjat må illa annars.

Nu var dock Tony och grävde i förrådet där de förra ägarna lämnat en hel del grejor. Och vad hittade han inte om två skamfilade solstolar. Så idag när solen för andra dagen i sträck sken sådär härligt och vinden är obefintlig, så slängde jag en filt över stolen och här ligger jag nu. Det enda som fattas är en minipool att svalka sig själv och Rosa i. Hoppas ni alla får en suverän dag! Glöm inte solskyddet, solen bränner nog trots att det är augusti!

Det kom några svajiga dagar här i slutet av veckan. I onsdags på jobbet kände jag hur allt var extra tungt, det spände så fort jag steg upp och kroppen värkte. Så på torsdag morgon var jag på sockerbelastningsprov, vilket gick bra och jag varken svimmade av sprutor eller näringsbrist. Efter det åkte vi till Tonys föräldrar som dukat upp en riktig brakfrukost åt oss. Natten till torsdag hade det spänt extra mycket i magen och jag hade liksom en skärande smärta i sidorna av magen och även mitt på. Min svärmor tyckte jag skulle ringa rådgivningen och kolla och sagt och gjort – min kommande rådgivningstid flyttades från nästa måndag till igår, fredag, så jag skulle få komma in på kontroll och eventuell sjukskrivning.

Så igår var jag alltså på hälsokontroll, lite mer ingående än vanligt, hemoglobinet var fortfarande på låga sidan, men var högre än senast, sockerbelastningsresultaten var goda, vilket var så skönt att höra! Blodtrycket var som vanligt bra, ingen svullnad i kroppen, hon tyckte jag ökat en hel del i vikt, min totala viktuppgång nu är 15,5kg med 10 veckor kvar, men ”det är så olika på ämnesomsättningen, vissa får kämpa lite mer sen bara”, sa hon.

Sen var det magens tur att få sig en koll, förra gången var bebisen ännu så liten så det var svårt att säga hur han låg, tvärläge, stod det i anteckningarna, efter några sekunder med händerna på min mage konstaterade hon att så var fallet även idag, varpå hon frågade om han länge legat så. Mitt svar var , utan att behöva tänka efter mycket, ”så länge jag kan minnas”. Detta alltså nästan 2 månader. I nästan två månader har han alltså kilat fast sig med huvudet under revbenet, och rumpan/ryggen på vänster sida om naveln, varje gång magen spänt sig har man tydligt märkt hur huvudet stuckit ut på sidan och den lilla rumpan putat ut så magen blivit helt knölig. Han ligger i princip nästan på tvären, med rumpan lägre ner än huvudet, och vill inte för något flytta sig eller vända huvudet neråt.

Barnmorskan ringde därefter till mödrapolikliniken för råd, kunde man göra vändningsförsök redan nu, med tanke på hur länge han legat där? Det är ju ingen fara för honom så länge inte vattnet går, han har det bra, men med tanke på att han ju inte blir mindre, så innebär det ju ett ”visst” obehag för mig, då magen tänjs ut på bredden. Nej, tyckte de, det är ingen vits att göra vändningsförsök i vecka 30, då babyn förmodligen direkt vänder sig tillbaka med tanke på hur gott om plats det ännu finns i livmodern.
Nu fick jag ju också en förklaring på varför jag ser så stor ut, magen späns ju ut på ett annat sätt med lillkillen på tvären – ja, ni har säkert gissat det redan men det är en liten pojke därinne 😊 – så trots att det inte finns annat än fostervatten både under och över honom, så ser det ju ut som att hela magen var full med bebis redan.
Sen hade jag ju tänkt mig ett tredagars sjukledigt, men det var det inte tal om, efter att hon pratat med läkaren var det självklart, två veckor skulle det bli, till att börja med, för inte blir det precis lättare för mig med en bebis som växer på tvären. Mitt livs första sjukledighet skrevs alltså ut igår. Har svårt att acceptera det, det är ju inget ”fel”, på mig, men nu är vi två, och jag vill inte riskera ännu mer sammandragningar och obehag, så nu hoppas vi som bara den att han vänder sig neråt inom två veckor, så att jag får jobba augusti till slut.

Igår kväll åkte vi dessutom in strax före midnatt, sammandragningarna hade ändrat karaktär och kändes nu från ryggen och nere i magen, jag var såklart orolig efter allt som vi fått veta under dagen, så där gjordes ännu en koll. Allt var OK, vi fick se vår inte längre så lilla T, han uppskattades väga runt 1,7kg redan, det konstaterades också att jag hade rätt mycket fostervatten, så han har mycket att simma runt i (så varför nöja sig med att kila sig fast under armhålan på mig kan man ju undra). Allt var bra med mig, jag var inte öppen nånstans och efter en bra stund i kurvan var det OK där också, så vi fick till vår lättnad åka hem tillbaks.

Nu har jag då så klart läst lite om det här med tvärläge, enligt många kan det till och med vara svårare att göra en tvärlägesvändning än när bebisen ligger i sätesbjudning. Det står rätt lite om detta på nätet då det tydligen inte är helt vanligt, men vad jag förstod så rekommenderas det dessutom att man gör kejsarsnitt på bebisar i tvärläge, utan vändningsförsök. Jag önskar ju verkligen att jag skulle få föda vaginalt, men det är ju viktigast att bebis mår bra!
Dessutom ska det vara farligt om vattnet går med ett barn i tvärläge, då navelsträngen kan följa med ner i kanalen sen så att den kommer i kläm och stryper av näringstillförseln till barnet, händer det ska man bara lägga sig ner och ringa ambulansen.

Usch, man ska inte läsa allt för mycket har jag konstaterat, men därför frågar jag nu er. Jag vill ha alla era erfarenheter kring allt mellan tvärläge, vändningsförsök, kejsarsnitt och allt annat ni kan tänka er jag behöver höra. Jag är inställd på allt och är främst ute efter att få all info jag kan tänkas behöva, så shoot!