Häromdagen skulle det vara palaver hemma hos oss, Tony och några av hans fotbollsgrabbar skulle slå ihop sina kloka huvuden för att ta viktiga beslut angående deras älskade lags kommande säsong. Vi hade spenderat hela dagen på villan och parkerade snabbt vid ABC för att T skulle köpa förnödenheter i form av korv och tilltugg. Jag vill vänta i bilen så som vanligt kom ju frågan: ”Ska du ha något?”. Mitt direkta svar var ”en låda jordgubbar”, vilka jag ätit tonvis av denna sommar, samma gäller sockerärtor för den delen. Listan utökades senare med mjölk och banan, vilket går väl åt det också tack vare att min nya morgonmålsrutin inkluderar just banan, all-bran, jordgubbar och mjölk.
T hade inte lätt att hålla sig allvarlig när han, med ett skratt och ett snabbt svep över håret på mig konstaterade att ”vet du att vi nog denna sommar spenderat mer pengar på dina jordgubbar och ärtor än på riktig mat?!”, varpå han frustande kliver ur bilen för att göra sina uppköp.

Där och då slog det mig hur bra vi har det. Inte över det faktum att vi faktiskt har råd att bokstavligen hälla i oss jordgubbar, om vi så ville, men över att en sån liten sak kan starta en argumentation. På en väldigt lekfull nivå dessutom.

T och jag har alltid haft ett rätt lekfullt sätt att argumentera småsaker på, nästintill skämtsamt, när vi väl menar allvar så brinner det dock nästan i knutarna, men det finns väl en fin balans i det också antar jag. Men gemensam nämnare för dessa argument är trots allt det att det aldrig är stora saker vi bråkar om, bråkar gör vi snarare för att vi tycker olika och för att den ena kanske känner att den inte blir tagen på fullt så stort allvar som man kanske skulle önska.

Är så himla tacksam över det liv jag fått, och över den man jag fått att dela detta liv med. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för bara vi öppnade ögonen. Det är dags att vi gör det med andra ord.