Bilderna i inlägget fotade av duktiga Cindy.

Nätterna till tisdag, onsdag, torsdag och fredag har varit en riktig pärs. Elmer har knappt sovit något dagtid förutom måndag och tisdag och nätterna, som annars alltid varit mitt safe-card har varit ännu värre. Där har han nämligen vaknat första gången klockan 1 eller 2. Sen 3 eller 4, och så 5, 6, 7 och 8. Sömnen har med andra ord för oss båda inte varit något att skryta med. Igår tog energin slut, det brast helt enkelt för mig. Åkte till Jakobstad och spenderade kanske en timme där innan pappa kläckte ur sig att han ju kunde ta Elmer inatt. Mamma var nämligen lite febrig och ville inte ens hålla Elmer på grund av det.

Efter lite motvillighet från min sida, ville ju inte belasta någon, och efter att ha spenderat en halvtimme med att rabbla upp allt jag visste om Elmers nattliga rutiner och behov, så åkte jag och Rosa hem till Karleby – utan Elmer. Det var den märkligaste känslan jag haft hittills under min tid som mamma. Att lämna sitt barn hos någon för att själv åka hem.
Nu var ju någon inte vem som helst utan bästa mommo och moffa, men det var ändå märkligt.

Älskade lilla barn, om du visste hur mycket mitt hjärta värker när du är ledsen, och hur mycket jag skulle vara beredd att göra för dig för att du ska ha det bra!

Nu sitter jag och väntar ivrigt på att mamma och pappas Lexus ska rulla in på uppfarten, med sig har dom nämligen den dyrbaraste lasten som finns.

Ja, och om någon undrar så har jag sovit från 11 till halv 9. Som en prinsessa med andra ord.