Inför vår första babysim-lektion förra lördagen var det hög tid för hela familjen att skaffa nya simkläder. Simhallens bestämmelser tillåter ju inte simshorts så när jag pekade ut ett par Speedos i boxermodell inne på Intersport höll protesterna från Tonys sida allt annat än god ton, fick verkligen jobba för att inte hålla mig för skratt när expediten tryckte ett par ”simppare” i handen på T som mer skamsen än en nybadad Rosa smet in i ett av provrummen..
Vilda protester bröt ut än en gång när han såg priset på Speedosen och så än en gång när vi nådde parkeringsgrottan och ytterligare en gång utanför cafét vi skulle luncha på, men det ordnade ju sig och nu har han sina Speedos flera år framåt och kan gå och simma med sin son hur mycket sonen än vill (ni förstår ju att detta var mina trösteord till den upprörde fadern).

Nu till inläggets rubrik; det var ju nämligen så att jag också var tvungen att skaffa någon typ av mundering, eftersom alla mina bikinis endast duger till strandhäng och inte lämpar sig för simning med en flaxande liten bebis som plötsligt kan få för sig att greppa tag i en bikiniöverdel och dra… så var det ju plötsligt en baddräkt som stod på tapeten. Sagt och gjort, vi började på Halpa Halli där jag fick inse att simdräkterna uppgraderats lite sen jag senast använde en, när jag gick på sexan. Detta hindrade dock inte mig från att slungas tillbaka till mitt 12-åriga jag så fort jag steg in i omklädningsrummet för att pröva dessa osmickrande kreationer, jag vet inte vad det är med mig och baddräkt, men jag klädde inte i dem före graviditeten och jag klär sannerligen inte i dem nu! Jag måste ha besökt fem olika ställen som hade baddräkter, men var jag än sökte så var alla baddräkter A. Utan nån typ av stöd i kuporna (vilket verkligen är jäääättefint på post-preggo-boobies…), B. Utrustade med en konstig kant på nedre delen som gjorde att rumpan delade sig i fyra vackra skinkor i stället för två, väldigt smickrande. C. Hade konstig skärning á la 80/90-tal  D. Satt helt ok men var istället för lång/kort.
Det hjälper ju inte heller att kroppen inte är sådan som den en gång varit, man känner inte igen sig och man tycker verkligen inte det är roligt att visa upp en kropp man inte ens själv  blivit riktigt bekväm med än.

Nu kanske många blir arga och vill slänga lite pekpinnar och kommentarer, fritt fram att göra det i så fall, detta är ju faktiskt bara min åsikt. Men jag kan vara lite ledsen över att min kropp förändrats. Än mer är jag less på att mammor, ja, folk överlag ska säga vad som är okej och inte okej att känna och tänka om sin kropp efter graviditeten. Klart som korvspad att den kommer vara annorlunda, och nästan lika klart är det att du kommer vara sjukt stolt över den och vad den åstadkommit!
Men det bidrar inte automatiskt till att du accepterar eller gillar dess nya utseende eller hur den funkar! När någon stackars mamma slänger ur sig något i stil med detta så kan det komma kommentarer som ”skippa skönhetsidealen”, ”du har ju fått ett barn, det är så värt det”, ”du skulle inte blivit gravid då, om du inte gillar det du ser i spegeln?”, ”nog visste du ju att det skulle bli såhär?”… osv osv.. Tony kan säga att han gillar mitt nya jag, men nya jag för mig är svag, mjuk och sladdrig, har en påse på magen där det förr fanns fast, len hud med spänstiga magmuskler som orkade saker! Jag är imponerad över hur snabbt kroppen återhämtat sig, men det som lämnat kvar känns inte som jag fast det såklart är jag, och det är något jag håller på att lära mig leva med, och i sinom tid till och med lära mig älska, förhoppningsvis, eventuellt, kanske.
Men just nu sörjer jag min gamla kropp lite, och det tänker jag inte se som något fel.