Tystnaden och samvetet

Rosa tassade in för att göra Elmer sällskap i sovrummet för länge sedan. Jag är trött men kommer mig inte för att gå och lägga mig. Det är så oerhört tyst i huset. Tony har inte kommit hem ännu, och jag har inte bestämt mig om jag ska vänta eller om det kanske vore smartast att bara gå och lägga mig.

Blir alltid så sentimental mot kvällarna. När Elmer väl somnat sitter jag och utvärderar dagen som varit; Hur har jag reagerat mot vår lille son när han varit som gnälligast? De första kvällarna har jag med gott samvete kunnat svara att jag hållit lugnet och tröstat honom. Men allt eftersom dagarna gått, och läget förblivit oförändrat så har lugnet övergått till frustration, det goda samvetet är som bortblåst!

Kunde jag inte varit lite mer tålmodig, lite mer förstående gentemot honom? Knappast. Men i bröstet bränner det och klumpen i halsen är inte långt borta. Känner.mig.så.misslyckad. ”Du är just en bra morsa du!”

Jag förstod mig inte riktigt på dom där skuldkänslorna i början, alla sa att dom hela tiden kämpade med dåligt samvete och otillräcklighet. Jag tänkte alltid bara att om man nu ger barnen all den tid man har, och tröstar när tröst behövs, uppmuntrar och stöder, hur sjutton ska man kunna ha dåligt samvete då!?  Jag hade fel – så oerhört, svidande fel. 

I dessa stunder kan jag inget annat än att knäppa mina händer,
och be om styrka och kraft inför en ny dag.

B0rdHOnIMAASeNl.jpg-large.jpg

Annonser

6 thoughts on “Tystnaden och samvetet

  1. Hej Sara och tack för en trevlig och ÄRLIG blogg. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Har så mycket att säga men skulle helst inte skriva allt här i kommentarsfältet. Har du en mail via vilken man kan kontakta dig också? H. M

    Gilla

  2. Oj kära du… Håll ut. Känner igen mej så enormt, det var jag för ett år sen. Faktiskt aldrig läst din blogg förut men ramlade in via carola ekmans länk.
    Började riktigt gråta då jag läst några av dina inlägg. Vet sååå hur det känns. Har en tjej som grät sej mer eller mindre igenom åtminstone sitt första halvår, kanske 8-9 månder. Inte sov hon heller, sällan mer än 10-20min i taget på dagen. Nätterna lyckligtvis lite bättre. Vet precis hur det känns, man tror emellanåt att man inte kan få luft. Känns som att vara ensam i världen och vrålskrika men ingen reagerar. Man kan bara inte fatta hur man ska ta sej igenom timmarna om ens minuterna. Sen släpper man nerverna ibland, och det måste få vara okej. Tro mej, jag vet precis vilka skuldkänslor du talar om men du är inte ensam. Vi är de bästa mammor vi bara kan vara efter omständigheterna. Riktigt stora styrkekramar till dej jag LOVAR att det blir bättre ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s