Januari 2014, vi bodde fortfarande i vår lilla lägenhet i Jakobstad på 30 kvadratmeter, nyförlovade med ett bröllop som väntade till sensommaren. Jag hade gått på hormonellt preventivmedel i 6 år i streck, jag var nöjd, men otroligt avtrubbad. Frågan var om jag skulle sluta eller fortsätta. Stod med tre nyinskaffade förpackningar i handen och plötsligt var det som om något bara slog mig – nej, nu får det vara nog. 

På hela det året hade jag mens 4 gånger totalt. Säkerligen dels på grund av p-ringen, och dels på grund av ätstörningar jag haft on och off sedan 2006. Oregelbundenheten gjorde att jag inte hade någon möjlighet att följa min cykel och även om vi nu inte hade några planer på att börja ”föröka” oss före bröllopet så låg tanken alltid och malde i bakhuvudet –  Skulle jag ens kunna få barn? 

Efter bröllopet var vi ganska säkra på att vi ville försöka få barn barn rätt fort. Och vi bestämde för att vi inte tar någon stress men att ”det helt enkelt får hända när det händer”.

Men lugnet och den avspända känslan över vårt nya beslut gick ganska snabbt över till lätt panik och stress. Återigen kom dom där tankarna: Kan vi alls få barn?

Månaderna gick. Ingenting. Jag tog vad som kändes som hundrafemtielva graviditetstest, ibland flera gånger om dagen, i hopp om att kanske det skulle synas denhär gången! Ingenting. Vi åkte på bröllopsresa. Slappnade av. Njöt. Konstaterade att livet nog var otroligt fint. Barn eller inte. Vi kom hem, köpte hus, sålde lägenhet, flyttade in hos svärföräldrarna, jag påbörjade ett nytt steg i min karriär – det var en enda rumba.

Plötsligt, en dag efter att jag hållit en intervju, min första efter att jag legat sängliggande en vecka i maginfluensa, så får jag för mig att köpa ett graviditetstest – mitt första på över en månad. Går in på toaletten hos svärföräldrarna, utför mina behov, är nära att slänga teststickan av gammal vana, då jag håller på att tappa andan – två streck?! Vad sjutton betyder nu två streck!? Dubbelkollade flera gånger med bruksanvisningen! TVÅ STRECK!

Älskade lilla, önskade du.
Nästan ett år gick, men det är ju självklart – det var ju precis dig vi hade väntat på!