Han är så extremt nyfiken! Han ska verkligen vara med på allt, det sköna med detta är att ibland räcker det med att jag sätter honom i det rum jag befinner mig i för stunden, och så utforskar han ensam en stund innan han behöver mig till något igen.

Det är ju rätt fantastiskt det här ändå, ett barn som upptäcker världen för allra första gången. Det måste vi ju unna dem! Man kan ju upptäcka den tillsammans med dem i stället för att tänka att ”jaja, han trivs ju bra där själv”. Jag märker verkligen hur förtjust han blir de gånger då han märker att jag ser honom, eller om jag säger något uppmuntrande under tiden han håller på.

”Mamma, vad är det för svart låda du har framför ansiktet?”

”Den kommer jag och känner på!”

”Kom igen nu! Liiiite kan jag väl få känn?!”

”Mamma, jag måst säga, att du har otroligt dammigt här!”