Det kom en del reaktioner (och fina kommentarer och ord) på inlägget jag skrev igår om att känna sig otillräcklig. Blir så glad, eller kanske inte glad men jag finner tröst i, att höra att andra känt likadant. Det tycks vara något som är rätt återkommande för förstagångsmammor. Fick dock en kommentar som jag tänkte att jag skulle svara på i ett skilt inlägg! Tack för din kommentar!

”Jag har följt din blogg ett tag och jag förstår mycket väl att du är trött för Elmer verkar inte vara något lättskött barn. Samtidigt får jag en känsla av att du är lite uttråkad. Jag upplever att du inte riktigt trivs med att vara hemma så här mycket och blir lite likgiltig till hemarbetet. Jag vill på inga vis försöka trycka ner dig och jag kan ju ha uppfattat dig helt fel för jag känner dig bara via bloggen men om du känner att det finns lite sanning i det så kan du fundera på vad du ska göra för att förändra tillvaron. Kanske några timmar jobb eller någon kvällskurs skulle ge dig lite energi så att du skulle njuta mer av att vara hemma däremellan,något som skulle kännas som att nu gör jag snabbt undan det här så får jag göra det roliga sen. Men man måste alltid minnas att det är babyn som är chefen i familjen och ofta blir det inte som man tänkt sig. Då ska man högaktningsfullt strunta i hemarbetet och veta att man prioriterar rätt då barnet kommer på första plats.”

Först och främst, jag tror att det är rätt lätt hänt att folk får en lite fel bild av mig eftersom jag ofta skriver om sånt som är ”jobbigt” i vardagen som mammaledig. Min tanke med mitt bloggande är att inte försköna något, och att kanske försöka sätta ord på sånt som flera av oss därute känner, just för att man inte ska behöva känna sig så ensam i sin nya (eller lite mer inarbetade) roll som mor. Det som inte får komma fram lika mycket, fast det nog borde (jag ska bättra mig) är alla de fina stunder jag och Elmer har tillsammans, alla gånger han får mig att skratta och alla gånger han får mig att sjunga av lycka bara för att han finns till.

Jag tror du missförstod mig lite, för jag är absolut inte uttråkad av att vara hemma med Elmer. Jag vet inte hur jag ser på mammaledigheten jämfört med andra mammor men min första tanke när jag tänker ”mammaledigt” är LYLLOS MIG SOM FÅR VARA HEMMA MED VÅRT BARN OCH SE HONOM UTVECKLAS OCH LÄRA SIG NYA SAKER VARJE DAG! LYLLOS MIG SOM BOR I ETT SÅ BRA LAND ATT DETTA ÄR MÖJLIGT! För det är ju just vad det är! LYX!

Visst finns det dagar jag gärna sovit till klockan halv 12 och vilat upp mig, särskilt efter de senaste veckorna då Elmer vaknar med ca 2 timmars mellanrum och vanligtvis tar morgon runt 6 (jag är en zombie!). Men allt som oftast njuter jag av att vara hemma, jag har bara inte lärt mig att njuta i den bemärkelsen att vardagen blivit smidig än, att allt bara flyter på, men det tror jag delvis beror på Elmers lite mer krävande natur, och delvis beror på att jag faktiskt inte är en rutinmänniska.

Ännu mer lyx är ju faktumet att jag har ett jobb som jag ser som lite av en hobby, som låter mig åka iväg en söndag om jag själv vill, för att unna andra lyx, samtidigt som jag jobbar. Jag har bara inte känt behov av att göra det ännu, men jag borde nog börja, tror jag.

Jag tycker jag har en del redan inne i veckorna, jag har gospel på måndagar, på tisdagar får jag gå på mammagympa med Johanna Hjulfors i Kronoby tillsammans med Elmer, på onsdagar finns mammabarngrupp om jag så vill, till sommaren tänkte jag börja med fotboll igen, alltid finns det något, det är mest vardagen och tiden hemma jag ibland kan känna att saknar struktur, lättast blir det när vi är så att säga out and about och hittar på saker, Elmer, som är rätt high-need trivs bäst med folk runt sig så på det sättet har jag även en mycket nöjdare bebis i slutet av dagen.

Elmer är, som du säger, min chef, och jag skulle aldrig låta något annat gå före. Men ibland kan jag ändå känna känslor av otillräcklighet, både gentemot honom, och mot resten av huset, trots att jag vet att jag inte behöver göra det – och det är okej – för huset faller ju inte samman fast det inte är städat, och Elmer får allt han behöver och lite till. Alltid.

Stökigt hem, men med en mycket nöjd och högt älskad ung man på golvet
– det blir ju inte bättre än så.