Denna vecka infördes en ny grej här hemma – fattigveckan. Eller ja, fattig skulle jag inte heller säga, snarare normal för oss finländare, mer än väl, skulle säkert andra säga, men hursomhelst. Tony och jag har länge insett att vi lever alltför lyxigt, en fredag i affären kan spränga hela veckans matbudget, om man hade någon sådan, för att man vill, ni vet, lyxa till det lite. Ni kanske känner igen er i det här med att man går till butiken, har en lista, eller ännu värre, inte har någon, sen när man väl står vid kassan och hör det där välkända ”blip”-andet samtidigt som varorna rullar iväg på rullbandet så känner man den där bekanta gropen i magen: hur mycket har jag egentligen handlat för?

Vi beslöt oss alltså för att ta en vecka, till att börja med, där vi har 40€/person att handla förnödenheter på, alltså jag och Tony, Elmer kan man ju inte dra in på, men jag har sparat pengar där också genom att göra storkok. Eftersom Tony ofta äter på jobbet och jobbar så oregelbundet så blev det slutligen bestämt att vi inte slår ihop de pengarna till en gemensam budget, utan vi använder helt enkelt pengarna skilt. Då får man helt enkelt prioritera om man t.ex. som Tony vill ha en bastuöl eller om jag inte kan stå emot en flaska Novelle. Funkar det så ser vi om vi helt enkelt kunde börja slå ihop det, för det var iallafall min poäng från början, att börja leva sparsammare som familj.

Hittills har det gått riktigt bra, jag är varken mer eller mindre hungrig, finner vad jag behöver i skafferiet och frysen, samt handlar det som behöver fyllas på. Skulle bra kunna leva på detta, jag gillar tanken att ha lite lika mycket som tanken på att ha allt. Allt går om man bestämmer sig för något.