Den sista dagen Elmer somnade i någons famn är på bilden näst högst upp, längst till höger. Den 5 januari. Jag minns hur lycklig jag var då för det var så otroligt länge sen före den gången.

Jag minns tillbaka på tiden då han bara kunde somna i ens famn. Jag saknar den, men ändå inte. För om den tiden bara innebar det gulliga faktum att han somnade i ens famn, punkt, ja, då skulle jag sakna det. Men vi och han hade inget val. Han skrek, och skrek, och skrek och grät och magen var så sjuk. Det enda som hjälpte var att man bar honom över axeln, eller så att han fick ligga på mage mot någons bröst, då lättade magknipet. Det slår mig nu också att han inte har napp på en enda av dessa bilder, och då var ju sugbehovet som störst. Där lärde jag mig allt något till nästa gång, för nappen introducerades allt för sent hos oss – med ett kolikbarn är den guld värd!

Idag vill Elmer knappt vara i famnen, han trivs helt enkelt inte – för mycket annat att se. Han har noll tålamod att mysa, gosa och bara sitta och se på en, allt det där som jag kunde göra dygnet runt så länge han är nöjd. Nej, han ska fort ner på golvet, utforska, upptäcka, och till slut bli gnällig för att det blir tungt. Då tar man upp honom igen och har man tur, så stannar han en liten stund, lutar sig mot ens mage, suger på sin napp, hämtar krafter. Men inte mer än så. Sen är det full fart igen, så full fart det nu kan bli med en halvåring.