Han är överallt, den här lilla typen. Jag hinner bara blinka så är han någonstans han inte borde vara! Idag drog han upp sig på knäna gång på gång på gång på gång. Det går framåt i en sån racerfart att man inte hinner med, och inte gör han det själv heller för den delen.

Extra gnällig har han varit också. Jag gissar att det är frustration varvat med tandsprickning. Han har 6 tänder på gång redan och det märks på både sömn, humör och blöjåtgång. Men det gör inte så mycket – har ju börjat lära mig att alla hans faser är övergående. Det är bara himla tungt att vara mitt i en fas. Han är ju så hiskeligt intensiv den här typen! När jag tänker efter så har det aldrig riktigt känts som att man haft en såndär liten mysbebis, för han har alltid varit intensiv, antingen med kolik eller från den stunden han fick bråttom att börja röra på sig. Dessutom är ju allt så nytt med en första bebis, jag gissar att man förstår hur man ska njuta på ett helt annat sätt med nummer 2. 🙂

Men det är så roligt att se hur han går framåt! Varje dag händer något nytt! Idag tränade han sig upp på knäna, och i många intervaller drog han sig upp och stod på knäna länge, länge innan han skulle ner igen. Mammas älskling! Du får nog sakta ner lite om du vill, ingenting är bråttom!

Don’t grow up! It’s a trap!