De senaste nätterna har varit så krävande, Elmer vaknar väldigt enkelt och går från 0-100 med gallskrik i princip direkt, fast han inte ens är vaken gallskriker han, och jag blir så frustrerad! Han slänger omkring i sängen, rullar runt på sidan, på mage, på rygg, och skriker.. suck. Det är extremt mentalt påfrestande att inte få sova. Att känna att man precis fått tag i sömnen, och så rycks man ur den av ett skrik, som inte grundar sig i något, ett skrik om inte tycks ha en lösning. Han äter nu igen 3 gånger om natten, däremellan vaknar han stup i kvarten, jag hinner inte ens förbereda mig, utan skriket kommer direkt, vilket ju gör att Tony som ska upp tidigt vaknar också, tidigare har jag kunnat förhindra det, men inte nu längre.

Om dagarna är han inne i en riktig klängperiod, jag får inte gå en halv meter ifrån honom, och nu har han även lärt sig att börja gråta när dörrar och skåp stängs för honom och ”farliga saker” tas ur händerna på honom. På många plan känns det som om det bara går bakåt. Men det är ju så här det är, och varje dag är ju faktiskt en dag framåt.

Något jag lärt mig sen Elmer kom, och som både smärtsamt och tröstande påminner mig varje dag, är att tiden går fort. Dagarna och minuterna kan känna otroligt långsamma med en krävande liten typ vid dina fötter, men tiden, den går extremt fort.

Jag har flera rätt nyblivna trebarnsmammor i min närhet just nu, och de jag pratat med säger samma sak: De njuter som mest nu. De har sett processen, liten blir stor, två gånger tidigare, de vet hur fort det går.

Jag njöt inte alls när Elmer hade kommit, inte de första 3-4 månaderna för att vara ärlig. Inte ens vid 5 eller 6 månader kan jag säga att jag njöt något värst. Självklart fanns där njutbara stunder, fina stunder jag helst av allt hade kunnat lagra på burk att ta fram när jag inte orkade med vardagen, men heltidsnjutningen av att få vara hemma med en liten infann sig aldrig. Dels på grund av en tung och stormig start, dels på grund av att jag inte kanske riktigt greppat min mammaroll till fullo, det var för stort för mig, och jag fokuserade kanske mer på att följa normer och vara ”duktig” än att njuta av Elmer som ändå krävde en del.

I dagsläget har jag lärt mig njuta. 8 månader har gått förbi som en blixt, och det är först nu jag kommit till det där läget då jag bara mååååste säga åt Tony att ”se så fin han här, tänk att vi fick något så fint” innan läggdags, då Elmer redan ligger och sover. Först nu vill jag krama honom mest hela tiden, och helst av allt väcka honom ifall jag inte varit hemma då han gått och lagt sig.

Och trots tröttheten, och nattvakandet, och den ständiga röran och känslan av otillräcklighet så pirrar det något oerhört i magen när tankarna går mot ännu ett nytt liv. Mot att få ge ett syskon åt Elmer. För jag har ännu inte fått uppleva en större ära, än den att få vara mamma åt vår son.