Dagens åttamånadersrådgivning och -läkarkoll var inte den roligaste hittills om man ska säga så. Elmer charmade på som aldrig förr och både rdg-tankt och läkare var alldeles tagna av hans oblyghet och leenden… Han hade vuxit jämnt och bra, hans huvudtillväxt följde fortsättningsvis en stadig och jämn, om än något brant tillväxt, men läkaren sa att vi kunde skylla på hans gener, för huvudformen var fin och symmetrisk.
Men..
Elmer sov ännu när vi kom till rdg så läkaren passade på att lyssna på hjärtat där han satt i sin bilstol. Har sett då det gjorts förr, och vanligtvis tar det några sekunder. Nu knackade läkaren på stetoskopet, vände på det, lyssnade igen, och igen… bytte ställe, lyssnade igen, flyttade på stetoskopet, lyssnade igen, igen och igen. När hon äntligen slutade lyssna hade jag nästan tårar i ögonen redan, så när hon öppnade munnen och sa att hon hörde ett ”sivuääni”, (ett sidoljud eller biljud tolkar jag fritt) så tror jag hon såg paniken i min blick, för hon fortsatte med att snabbt säga: ”få inte panik, men jag vill skicka vidare Elmer för undersökning, bara för att vara på säkra sidan, men du ska inte ta ut något i förväg, barn kan ha sidoljud som de också bara växer ifrån.” Jag tror att jag bara hmm-ade fram mina svar.
Idag har jag och Elmer varit alldeles på två sen Tony åkte till jobbet. Elmer har haft en dålig natt igen så han har sovit lite extra nu på dagen, efter rådgivningen somnade han i vagnen, och precis som jag också somnat på soffan så vaknade han med ett ryck och var omöjlig att få att somna om i vagn, men väl inne vrålade han bara och efter lite buffande slocknade han på en kudde i soffan.
Sitter och ser på honom, det finaste som finns, han som är alldeles perfekt.
Han som har hela livet framför sig. Han som inte ska vara sjuk.
Och nu har jag inte tagit ut något i förväg, inte alls,
men ni förstår min rädsla ändå, vilken mamma som helst gör ju det,
och man blir så smärtsamt påmind om livets skörhet,
om hur allt kan ändras på ett litet ögonblick,
eller under de evighetslånga sekunderna som läkaren låter sitt stetoskop vandra över barnets bröst.
Sara Rasmus 
Kan riktigt föreställa mig känslan när paniken och oron ökar i kroppen 😨 Kram!
GillaGilla
Jag förstår din rädsla. Båda våra söner har haft biljud på hjärtat. Tur har de växt ifrån det. Pomppa hade ganska länge… Men inget allvarligt som tur är. Vi hoppas det inte är något speciellt för Elmer heller. Styrkekramar till er alla
GillaGilla
Vår son hade tre små hål mellan sina hjärtklamrar som nyfödd. De märkte de under läkarundersökningen då vi skulle bli hemförlovade. Så hemskt att inte sen få fara hem utan istället bli skickad på hjärtultra!! Men idag har han inga hål kvar längre (han är 3,5år). De växte ihop under hans första 1,5år. Två gånger var vi hos kardiolog och nu är han alltså helt frisk. Inga hål finns mera. Och vad jag har förstått så är det inte alls ovanligt med små hål i hjärtat. Det är inte heller alls farligt. Och också om de inte skulle ha vuxit ihop, som för oss, så skulle det inte ha påverkat honom alls! Kram till er.
GillaGilla
Usch, måste kännas otäckt
Jag tror dock det är ganska vanligt att någon gång under uppväxten ha biljud på hjärtat, det är däremot betydligt mindre vanligt att det faktiskt är något fel. Så sa iaf en läkare till mig när jag i lågstadiet hade ”blåsljud” från hjärtat så vi fick kolla upp det. Inget fel dock, och brorsan hade haft samma sak en gång och inget fel där heller 🙂 Men nog skulle väl jag också bli jäkligt nervös om de hittade nåt sånt på eget barn, trots att jag vet ungefär hur statistiken ser ut…
GillaGilla
Förstår dig, vi var på hjärtkontroll med vår kille efter hans tvåmånaderskontroll. Hemsk oro inför och hemskt att se honom på britsen under kontrollen. Vi hade tur, det var inget farligt. Det som orsakar vår sons biljud växer bort. Hoppas och ber att det är så för er Elmer också.
GillaGilla
Som flera andra har sagt är det troligen inte något allvarligt. Själv har jag levt med ett hjärtfel med tillhörande biljud i hela mitt liv och det har inte påverkat mitt liv ett enda dugg, bortsett från att jag då och då har fått gå på kontroller där man har konstaterat att mitt hjärta fortfarande ser likadant ut och fortfarande funkar fint. Med visst förstår jag att man som förälder blir orolig, hoppas att ni snabbt får utrett vad det är så att du förhoppningsvis kan sluta oroa dig.
GillaGilla
Äsch va fristsamt 😦 hos oss har nästan hela C första halvår gått åt att fundera på en svullnad på ena sidan av hans huvud.. Ingen verkade veta vad det egentligen var.. Usch, att leva i ovissheten ÄR värst!! 😦 nu har vi varit på både ultra o magnet o det har blivit konstaterat att han har en kärlnystan, kärlmissbildning, hemangiom. (kärt barn har många namn..) En helt ofarlig sådan! Huh! Som de kanske i ngt skede tar bort ifall den inte försvinner. Men vad orolig man blir.. Då ”felet” skulle vara på en själv istället. Jag hoppas allt ordnar sig med er Elmer! Full med liv verkar han iallafall vara! 🙂 å som andra skriver, verkar det vara vanligt med biljud. Men klart man är orolig. Men bra att ni får kollat upp det!
GillaGilla
Vi var också på koll med L för biljud i hjärtat. Första hjärtultrat gjorde de då hon var några dagar gammal, andra då hon var en månad. Hennes lilla hål borde växa ihop av sig självt och gör det inte det så är det inget som hon skulle märka av så det görs inga fler koller. Då vi blev sända till hjärtultrat första gången sa även läkaren som gjorde ultrat att det bara hördes ett litet ljud, och syntes ett väldigt litet hål, men att de vid Möcs kollar upp biljud på småbarn mycket oftare än i resten av sjukhusen i Finland (hon sa de har en mycket strängare ”skala”). Så trots att L vid första ultrat hade ett obetydligt hål som de i andra sjukhus inte skulle kollat upp vidare, och som ändå inte skulle påverka henne även o det inte växte ihop, så hade de ändå som regel att göra det vid Möcs.
GillaGilla
Kan förstå känslan av panik, det FÅR ju inte hända ens älskade barn något! Hoppas verkligen att det inte är något allvarligt, det är säkert inget farligt precis som andra redan skrivit här, och vad det än är så är det ju bra att det upptäcks och får undersökas vidare. En stor kram till dig! 💙
GillaGilla
Jag skulle nog få panik ifall det gällde vår pojke och tankarna skulle nog fara åt alla håll. Fast inget är säkert så är det nog förståeligt att du tänker på det som det kan vara. Hoppas, hoppas det inte är något allvarligt!
GillaGilla