Så kom augusti. Månaden då Elmer skulle börja skolas in på dagis. Månaden då jag skulle börja jobba igen. Månaden då våra liv än en gång skulle ta en drastisk vändning.

Jag var nog inte överhuvudtaget förberedd på augusti.  Förstod nog inte hur snabbt sommaren skulle komma och gå.  Förstod inte riktigt vad som väntade… 

Det blev inget jobb. Jag kände en väldig frid i det hela,  och konstaterade att det nog fanns en annan plan för mig.  Ungefär samtidigt som jag konstaterade det så hade jag ett långt och givande samtal med min svärmor,  och senare på kvällen även med min man. 

Min fina man som alltid, alltid, trots att det funnits dagar jag tvivlat på mig själv och mitt företag,  stöttat och uppmuntrat mig och funnits där med kloka ord och tankar när jag behövt det som mest. Återigen lyfte han fram Mary Kan, när vi hade vår diskussion om framtiden. Beslut blev tagna. Vi blev mycket klokare, tillsammans. 

Idag ringde jag dagiset. Och tog sedan kontakt med stadens dagvårdsbyrå för en skriftlig anmälan. 

Det tog inte många minuter att få det bekräftat – Det blir inget dagis, iallafall inte än. 

Jag kommer att vara hemma med Elmer. Hur länge är omöjligt att säga. Jag kommer jobba mer med Mary Kay istället, det har gett mig så otroligt mycket och jag är så tacksam över att jag har det, att jag vågade börja, och inte fegade ur som jag vanligtvis skulle göra, skeptiker som jag är. Något som dessutom ger mig möjligheten att vara hemma med min son, samtidigt som jag får jobba med något som tar mindre av min tid med honom, och som samtidigt ger mig energi är ju bara hemåt. Jag ser bara gott i det. Det kräver bara lite mer självdisciplin än ett vanligt 10-18 jobb gör.

Det känns bra i magen. Bättre än det gjort på hela sommaren faktiskt. Jag förstår de som sätter sina barn i dagis tidigt, oavsett anledning. Elmer skulle säkerligen varit redo för dagis, jag var dock inte så redo som jag trodde. 

Det blir nog bra det här.