Sen Elmer började få antibiotika i onsdags har dagarna sett väldigt annorlunda ut, när vi vaknade på torsdag morgon var det till en glad och energisk grabb. Man kände äntligen igen honom igen.

Har alltid fått höra att ”det är så jobbigt då dom små är sjuka”, och nu får jag nog konstatera att jag kan joina den citatklubben. Det är så otroligt jobbigt när ens barn är sjukt, man känner sig så hjälplös samtidigt som man måste vara stark för barnets skull så att det inte blir ännu ledsnare och oroligare. Det svåraste är ju det att vi inte kan förklara för honom ännu varför han mår som han mår, eller varför det tar så ont när han går eller tar i saker (på grund av blåsorna), men det verkar som om vi är över på andra sidan nu.
Han har badat två gånger den här veckan och båda gångerna tycks ha gjort gott för hans blåsor, antibiotikan gör ju självklart sitt den också, så nu har de flesta blåsorna mörknat och torkat och tycks inte göra ont längre.

Ute för lite frisk luft igår kväll…

I förrgår var en del av blåsorna på händer och ben ännu fyllda av vätska, och näsan var nästan helt full av intorkat var. Nu är den redan mycket bättre.

Så skönt att se att han äntligen börjat leka igen. Jag är så glad att vi tog beslutet att åka till samjouren på onsdagkvällen, även om vi fick höra att det skulle gå om av sig själv! Vill inte tänka på att han skulle behövt lida längre än han behövde av dessa dumma blåsor!