När jag kom hem från jobbet idag hade jag en text i huvudet. Det skulle stå något i stil med att jag inte kan släppa tanken på att bli gravid igen. Att jag kände mig så otacksam när jag önskade mig ett till barn fast jag redan har ett då vissa inte får barn alls. Hur mycket jag ogillar att min kropp inte vill samarbeta med mig, min kropp, som känns helt främmande för mig, då jag inte vet hur den fungerar. Jag hade tänkt beklaga mig över det tiotal graviditetstest jag gjort med samma resultat – inget streck och förgäves hoppfulla tankar om att ”kanske det syns i morgon” eller ”men är det där inte en liten skugga av ett streck?!”. Vidare tänkte jag gnälla över att min mens varit två månader sen, utan ett sken av graviditetstecken, eller, som jag sa tidigare, plus på stickan.

Sen hade jag raderat allting, för att jag skulle skämmas så mycket över mitt tankesätt, och blivit arg på mig själv över hur jag tänker kring graviditet. Eller så hade jag förklarat att jag visst ser barn som en gåva, och ingenting som jag tar för givet att man kan få.

Men nu sitter jag ju här, med ett alldeles färskt extra streck på stickan. Jag har redan rusat ut från toaletten med pisspinnen i högsta hugg och hoppat Tony i famnen och skrämt Elmer halvt från vettet för att sedan få honom att skratta hysteriskt över min lilla segerdans. Ja, här sitter jag. Gravid. Igen. Fast vi längtat i ”bara” ett halvår så är det så himla efterlängtat, och ofattbart. Det känns så avlägset, men ändå så bekant. Får jag  faktiskt ”välkomna” alla nattliga toalettbesök, alla morgonillamåenden och riskakor vid sängkanten,  över 20 kilos viktökning och en bebis som ligger på tvären nästan in i det sista? Och får jag än en gång även välkomna dom där underbara sparkarna, myset om morgnarna där Tony stryker mig över magen och pratar med det lilla underverk som sker där inne? Det känns helt otroligt. Faktiskt.

Jag skrev detta den 4.11.2016, utan att ha den blekaste aning om hur länge jag varit gravid, med en mens som uteblivit exakt två månader. På måndag ringer jag rådgivningen. I morgon ska jag ta ett till test för att övertyga Tony om att jag faktiskt är gravid, eftersom han just nu tror att det är för bra för att vara sant.

Vi ska bli 4, och det känns alldeles, alldeles fantastiskt.”